Jag kan inte sätta fingret på vad som har blivit så rätt i det här konceptet.

Visste du att konfirmandlägren i de lutherska kretsarna faktiskt är ett finskt påhitt? De första lägren där unga fick undervisning i kristen tro under relativt fria former sägs ha kommit till år 1936 i Helsingfors kranskommun Nurmijärvi. Där ordnade en präst, som också var rektor för skolan på orten, det som då hette skriftskola i form av ett pojkläger. Det var början till en stor framgångssaga inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Lägren spred sig, på 1950-talet kom, efter viss tveksamhet, gemensamma läger för flickor och pojkar.

Skriftskollägret, konfirmandlägret, slang: ”skriban” eller det finskinfluerade ”rippilägret” är omåttligt populära bland landets femtonåringar. Hur löst bandet än slackar till folkkyrkan är antalet deltagare i åldersgruppen faktiskt närmare 85 procent av hela årskullen i befolkningen. Det är fler än samfundstillhörigheten på drygt 73 procent i stort. I Sverige är motsvarande siffra drygt 30 procent i hela åldersgruppen och drygt 40 procent bland dem som tillhör Svenska kyrkan.

I somras har alltså cirka 50 000 finländska ungdomar låtit konfirmera sig. De följs på resan av den unika finländska företeelsen storasyskon eller hjälpledare. De är ungdomar, ett eller ett par år äldre än konfirmanderna, som deltar som medvandrare och assistenter på lägren. I min församling är det så populärt att vara ”hjälpis” att det numera nästan går en hjäpis per konfirmand. Församlingen har gått in för att låta alla som vill få vara med. Någon ribba för att vara ”tillräckligt” kristen finns inte. Följaktligen håller våra duktiga ungdomsarbetare inte bara ett läger, utan minst två eller rentav tre som går ovanpå det egentliga lägret. En gemenskap för konfirmanderna. En gemenskap för fortsättarna. Och tusen små livsviktiga trådar som löper däremellan.

Men effekten blir inte en gudstjänst knökfull med sprudlande 20+. Så småningom sinar det. De försvinner. Det är rätt grått i bänkarna hos oss, rätt glest också. Vart tar de vägen, har jag undrat?

Ända tills jag satt på samlingen för konfirmandföräldrar häromkvällen. Där satt vi, som snart skulle se våra ungdomar vandra till altaret för att välsignas. Där var de alla. De hade inte försvunnit. De hade bara sänt sina barn på läger i sitt ställe.

Utan att darra på stämman ville församlingens ungdomsledare att vi skulle dela våra tankar kring de där knappa två veckorna på läger när våra unga hade vridit och vänt på frågor om liv, död och tro som om det var det naturligaste i världen. Och efter-som hon gjorde det, så var det också rätt naturligt. Reaktionerna var positiva. Och jag insåg att länken till kyrkan inte hade brustit än, trots allt. 

Jag kan inte sätta fingret på vad som har blivit så rätt i det här konceptet. Det är jag inte ensam om. Så gott som alla som jobbar inom vår kyrka vet att det hela är en nåd — och innerst inne finns en oro för att allt lika oförklarligt kan rasa samman. Men, varför skulle det inte kunna fungera också för resten av oss? Jag längtar efter ett sammanhang där någon skulle släppa ut min inre femton-åring. Där jag fick vara lite mera orädd i tron, supernyfiken och väl mottagen som på ett ”skribaläger”.