Jag förträngde Franciskus i mig, gav Moder Teresa på båten

Tystnad är också ett språk. Fyra dagar på Wettershus. Retreat. Tystnad. Våren sköljer över en och ner mot Vätterns strand. Solnedgången över Visingsö känns nästan lite överdrivet storslagen. Hälften kunde ha räckt. Vad ska man med ord till när de ändå skulle kännas för små och obetydliga i sammanhanget?

Vid sista dagens frukostbord hände det riktigt stora miraklet. Kanske var tystnaden en bidragande orsak. Andra sinnen blev mer observanta och på alerten. Vid platsen intill min skulle just en kvinna slå sig ner. Hon hejdade sig hastigt, sträckte sig över min axel och knep av ett litet midsommarblomster ur buketten på bordet. Med blomman mellan sina fingertoppar hukade hon sig ner under bordet. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men där såg jag en knubbig humla som hamnat på rygg. Benen sprattlade, vingarna förmådde inte vända kroppen rätt. Humlan snurrade runt som i en desperat streetdance för att komma på rätt köl. Den var fallen och förlorad. Mitt i desperationen landade en vårblomma över humlans mage. Humlan kände uppenbarligen igen doften och grep intuitivt om blomman med sina ben. Blomman lyftes. Humlan följde med. Stillsamt och högtidligt bars den ut i det fria av sin befriarinna. Tystnaden var talande när hon, som plötsligt förvandlats till Franciskus lillasyster eller Moder Teresas okända dotter, kom tillbaka och satte sig vid bordet. Intet öga var torrt.

Jag sträckte mig efter mitt juiceglas och när jag höll det under blicken såg jag att en silverfisk simmade på rygg i fruktsaften. Vad skulle jag göra? Skulle jag doppa ett finger i glaset och försöka mig på samma befrielseakt som min bordsgranne? Skulle jag kanske överlåta hela räddningsprocessen till henne, hon var ju ändå proffs? Skulle jag pilla upp kraken med en sked och därmed kanske genera husfolket på Wettershus? Tankarna for runt i någon sekund utan att korsbefrukta sig med varandra. Jag förträngde Franciskus i mig, gav Moder Teresa på båten och satte glaset till munnen och drack.

Hade humlan råkat i nöd vid min plats hade jag säkert inte märkt det eller förbarmat mig över lidandet med en välriktad klack. Hade silverfisken hamnat i någon annans juiceglas hade den kanske levt idag. Det gäller att veta i vilkens närhet man faller när man faller.

Frukostmiraklet är väl egentligen ingen större grej för en sån som mig. För humlan var det säkerligen ett gudomligt ingripande. För silverfisken, en katastrof. Det är skillnad på skit och pannkaka, som min svärmor skulle ha sagt.

Min förmiddags meditation på Wettershus kom att kretsa kring tankegången att det gäller att falla i rätt sammanhang. Det är kanske sammanhanget som är det riktigt stora miraklet, inte själva ingripandet. Jag fann inget svar på mina fundersamma frågor, men jag är alldeles övertygad om att det finns en humla i närheten av Gränna som är alldeles säker på sammanhanget.