2

Inte fråga ”Vad gör du på dagarna?”

Jag ringer min pappa och frågar ”Hur mår du?”. ”Jo, jag håller på att skriva en artikel” svarar han.

När mina föräldrar gick i pension för ett par år sedan funderade jag över vad de nu skulle svara när jag frågade hur de mådde. Hittills hade de berättat om vad de gjort på jobbet. Efter att ha lyssnat på visserligen viktiga och intressanta händelser från deras arbetsdag brukade jag påminna om att min fråga var ”Hur mår du?” 

Det här är inget som är unikt för mina föräldrar. Det är ingen nyhet att vi lever i en kultur där arbete värderas högt och där vi i stor utsträckning berättar vilka vi är genom vårt jobb. I enkät-undersökningar finns alltid ”sysselsättning” med som en bakgrundsvariabel, likaså i de faktarutor, som hör till längre tidningsintervjuer.

Jag pratar i telefon med en vän, som för första gången har ett heltidsjobb med regelbundna arbetstider. Hon berättar att det är en större omställning än hon hade trott att inte längre kunna tvätta en onsdagsförmiddag och att behöva trängas med alla andra i mataffären. Plötsligt är vardagarna jobb, matlagning och en kort trött kväll innan det är dags att jobba igen.

För min del är det tvärtom. Jag behöver inte längre ta ledigt från jobbet för att kunna besöka vårdcentralen eller ta emot en hantverkare. Jobbet är fortfarande en central del i min vardag. Men att gå från heltidsjobb till deltidsjobb kombinerat med deltidsstudier är en förändring på fler sätt än jag hade föreställt mig. Det gör något med mig som inte bara handlar om att slippa trängas i närbutiken halv sex på tisdagen och att skapa utrymme för att läsa ett par tusen sidor kurslitteratur under terminen.

Jag förstår att vardagen på jobbet pågår även de timmar som jag inte är där och min identitet ligger inte längre lika mycket i jobbet.

Innan jag började studera hade jag en oro för hur jag skulle hinna, hur jag skulle få plats med ytterligare en pusselbit i ett redan välfyllt veckoschema. Det som överraskar mig är att det snarare har blivit tvärtom. Jag jobbar när jag är på jobbet, studerar de (flesta av de) timmar jag annars skulle varit där och är ledig tiden däremellan. På något sätt hjälper studierna mig att binda samman dessa olika delar. Kanske beror det på vad jag pluggar, att läsa psykoterapi handlar om så mycket mer än att lära sig en teori och att lära in begrepp.

En vän som varit sjukskriven en längre tid berättar för mig att hon ska gå upp till 50 procent efter att ha arbetat 25 procent under en period. En förändring som inte bara innebär två timmars mer arbete varje dag, utan också två timmar mindre vila. En förändring som innebär ännu ett steg närmre det som tagit för stor plats i livet en lång tid.

I vårt samhälle där arbete värderas högt är också de stressrelaterade sjukskrivningstalen höga. Vi är alla med och bidrar till bilden av att arbete är vad som definierar oss som personer. Därför har vi också ett ansvar för att hjälpa varandra att ge plats för mer i livet än arbete, både för vår egen skull och för våra medmänniskors skull. Både för dem som trivs med jobbet och tycker att de har en perfekt balans mellan jobb och vila och för dem som letar efter den balansen.

När vi träffar nya människor och ska vara trevliga inleder vi ofta med att fråga ”Vad gör du på dagarna?” eller ”Vad arbetar du med?”. Det försöker jag numera låta bli.

 

 

 

Moa Mellbourn

2 Kommentarer
Kerstin Sedvallson
Mycket bra och tänkvärd krönika Moa! Varm hälsning Kerstin Sedvallson (tidigare i livet arbetsnarkoman) Numera en lat och nöjd pensionär.
Sofia
Tänkvärt! Jag tycker om mitt arbete och är nöjd med mitt yrkesval men försöker alltid låta det viktigaste i livet, min familj, stå i första rum! Kram