Ingen vågar föreslå uppoffringar

Vid trettioårsminnet av mordet på Olof Palme sändes flera intressanta tv-program om honom och hans tid. Om Palme och hans bitvis skarpa, sarkastiska retorik rådde olika meningar när det begav sig.

Men en sak är påfallande nu, trettio år efteråt; Palme talade om solidaritet och visioner. Det var han och sossarna inte ensamma om. I sin bok Som om Gud inte finns citerar Magnus Malm ur KDS ungdomsförbunds manifest från 1980. Det innehåller krav på maxlöner, ny ekonomisk världsordning, nej till kärnkraft.

Nej, du läste inte fel, det var KDS, inte vänsterpartiet!

Vad har hänt? Låt oss en stund lämna själva höger–vänsterskalan, även om jag personligen har hjärtat till vänster. Där kan vi ha delade meningar – och ska ha det, det är själva idén med demokrati. När blev det omöjligt för politiker att tala om uppoffringar, att dela med sig, att ställa upp?

Det har inte alltid varit så, som bekant. Churchill blev en älskad landsfader just när han sa att han inget hade att utlova mer än blod, svett och tårar. Förvisso befinner vi oss långt ifrån britternas utsatta situation under andra världskriget.

Det regnar inga bomber över oss. Men det är ju inte så att inga uppoffringar krävs.  Det bara inte talas om dem.

Vad ska vi kalla våra sänkta pensioner och ovissheten om kommande pensioner, nedskärningar i vård och äldreomsorg, bristande järnvägsunderhåll med åtföljande förseningar, stora barngrupper på dagis och fritis, obefintligt byggande med hemlöshet och dyra andrahandsboende som följd … Förvisso inget att jämföra med Londonbornas lidanden under blitzen, men en uppoffring för många människor i Sverige.

Men det nämns inte vid namn.

Vi har politiker som vädjar till våra lägsta instinkter, värnandet om våra egna plånböcker.   Av sig själv känner man andra, och att eliten skor sig, det vet vi. Men människor vill hjälpa andra och är beredda att avstå något – om det ingår i ett meningsfullt sammanhang. All personlig och historisk erfarenhet talar för det.

Förvisso kan det missbrukas; ”Att jag lever är inte nödvändigt, bara att jag gör min plikt”, fick skolbarnen lära sig i Nazityskland.

Reinfeldt vädjade till oss att öppna våra hjärtan. Det gick inte så bra. Han förlorade valet – och av vänstern blev han häcklad; komma med det där nu, när du rustat ner i Sverige så folk lever i ångest och otrygghet.

Om Reinfeldts motiv vet jag naturligtvis ingenting.

Men tänk om det var ett ärligt försök att vädja till vår medkänsla, solidaritet och villighet att avstå?

Att det inte gick så bra. Betyder det i så fall att vi har de politiker vi förtjänar, som hjälper oss att ängsligt pinka in våra revir?

Vad skulle Palme ha sagt, eller Churchill?

 

Vibeke Olsson

0 Kommentarer