En palestinsk stat är hett eftertraktad av många, men viljan saknas att betala priset för att den ska bli verklighet. Fredsprocessen uppfyller behoven, skriver Daniel Braw.
Kanske är det så att det som förhoppningsvis kommer att inledas i morgon är den sista stora möjligheten för en genuin tvåstatslösning”, skrev Carl Bildt. Det var i november 2007.
Av denna sista stora möjlighet blev i slutänden ingenting, men hoppet lever ändå kvar. ”Vi stöder politiskt och konkret arbetet med att bygga upp en livskraftig, sammanhängande och demokratisk palestinsk stat. Vi ser fram emot den dag då Israel och Palestina kan leva i fred med var-andra”, hette det i regeringens utrikesdeklaration i februari i år, liksom det har hetat snart varje tidigare år.
Helt klart tillmäts en palestinsk stat av den svenska regeringen, liksom av många andra, ett stort värde — ett värde så stort att idealet kvarstår trots tilltagande osannolikhet att det någonsin kommer att förverkligas. Ansedda International Crisis Group presenterade nyligen en rapport med titeln ”Kejsaren har inga kläder: palestinierna och fredsprocessens slut”. Och den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, har kallat den palestinska proto-staten för ”en myndighet utan myndighet”.
Hur kan något som uppfattas som så värdefullt av så många samtidigt ha glidit alla ur händerna? International Crisis Group ger i sin rapport ett svar: själva processen sysselsätter nu så många människor och intressenter att själva syftet, en varaktig lösning på den politiska konflikten, har försvunnit ur sikte. Fredsprocessen beskrivs som ”ett kollektivt beroende som motsvarar alla möjliga behov, av vilka behovet av att nå en överenskommelse inte längre är det huvudsakliga”. Behovet av att synas göra något, behovet av att inte förlora ansiktet, behovet av att hålla hoppet vid liv — alla uppfylls av processen. Uteblivna resultat utesluter inte fortsatt inblandning, snarare tvärtom. Den så kallade kvartetten av USA, Ryssland, FN och EU, till exempel, som företräds av förre brittiske premiärministern Tony Blair, har nästan inte åstadkommit någonting på tio år. Men inte desto mindre har den nu ett till synes permanent kontor i den diplomattäta stadsdelen Sheikh Jarrah i Jerusalem.
Ett annat svar finner man i en fotnot i samma rapport, där en FN-tjänsteman citeras apropå möjligheten att Palestina skulle kunna få observatörsstatus i generalförsamlingen: ”Ban Ki-moon sa till Abbas: 'En palestinsk stat borde ha kommit till för länge sedan, men jag måste försvara min organisations intressen.'” Palestinsk observatörsstatus skulle nämligen innebära att det amerikanska bidraget till FN, en avsevärd del av världssamfundets budget, äventyrades. Att en palestinsk stat tillmäts ett stort värde är med andra ord inte det samma som en utbredd vilja att betala något pris för att den ska komma till stånd.
Ett svar på frågan som den palestinske filosofen och aktivisten Sari Nusseibeh ställer i sin boktitel — Vad är en palestinsk stat värd? — skulle alltså kunna vara: mycket. Men det finns en hel del annat som värderas ännu högre.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR