Hemma är kanske inte en plats

Det är något med avstånd som gör att man kommer närmare. Ett exempel är att man tycker sig känna personer hemifrån bättre ju längre bort man träffar dem. Min dotter är au pair i New York och det är även en annan tjej från samma gymnasium. ”Vi sågs på skolan i tre år utan att prata, men när vi träffades på andra sidan Atlanten var det som att vi hade känt varandra i flera år”, berättade dottern. Känns det igen? Plötsligt har man så mycket gemensamt fast man med hemmamått mätt inte trodde det. Är vi mindre kräsna på bortaplan – eller är vi öppnare, modigare och ser oss själva i nya ljus?

Jag tänker att det är lite som när vi behöver backa ett steg från tavlan för att se helhetsbilden. Rent generellt i livet behöver vi ofta få lite distans till saker för att se klarare (inte bara för att man börjar behöva läsglasögon). Det  är lätt att se saker från invanda vinklar, fastna i samma detaljer, följa gamla mönster och ha det hemtama som vår borg. När vi stannar inom våra bekvämlighetszoner missar vi de möjligheter som väntar utanför. Och hur ska jag förresten veta hur det känns att komma hem om jag aldrig har varit borta?

”Hemma är kanske inte en plats.” Det är titeln på en roman om en ung tjejs rotlöshet, sökande efter identitet, hennes inre och yttre resa. Jag har inte läst boken men hoppas verkligen att tjejen hittar hem på alla plan. Och vilka plan finns det? Nyfiket slår jag upp orden ”hem” och ”hemma” i en biblisk ordbok och ser att nästan alla sammanhang där orden förekommer syftar på en fysisk plats, hus och hem. Då tänker jag på de hemlösa EU-migranter som bor i husvagn eller bil, om ens det. När, var och hur känner de sig hemma? Och på luffaren i Luleå stadspark, han som med sitt bohag i påsar valde ett hörn av parken som sitt hem en kylig lördagnatt. Känner han sig hemma överallt eller ingenstans? Jag tänker även på alla varma och mätta Svenssons som inte känner sig hemma där de bor, kanske för att relationen med de man lever med skapar främlingskap.

Hemma är så mycket mer än det fysiska. Under allhelgonahelgen tände vi ljus för dem som har gått hem. Vi åker hem till släkten, hittar hem i relationer, känner oss hemma i situationer. Jag frågade några kompisar vad ”hemma” innebär för dem. Vissa tänkte efter och andra svarade direkt:

”Min hemstad och staden där hustrun och jag har vårt nya hem.”

”De platser och miljöer där jag mår gott … och platser som väcker bra minnen.”

”Där jag kan vara mig själv och släppa allt, även en fis.”

”Hemma är där mitt hjärta är, där jag känner mig hel.”

”Hemma är när jag får vara den jag är och känner att jag är där jag är satt att vara.”

Hm … Det är stor skillnad mellan att vara A) där man känner sig hel och på rätt plats och B) där det skaver mellan till exempel kallelse och verklighet eller längtan och resultat. B) är en plats som många känner igen; jag har också varit där och undrat hur i allsin dar det som borde vara så rätt kan kännas så fel. Jag var inte så hemma som jag trodde. Något som tyvärr är vanligare än vi vill tro är att inte någonsin känna sig hemma någonstans, på något sätt. Det behöver inte nödvändigtvis bero på faktiskt utanförskap men känslan är densamma. Jag tänker att det blir lättare att hitta våra ”hem”, våra platser, vårt sanna jag – eller vad du vill kalla det – om vi förstår att de ser olika ut för oss alla. Ibland räcker det med korta stunder i nya sammanhang för att jag ska känna att just nu, just här är jag hemma, både trots och tack vare att jag är på bortaplan. Det är något med avstånd som gör att jag hittar hem.

Vad är hemma för dig?