Farmor, Immanuel och den längsta resan

Hon hade till exempel en föreställning om att räkningen för hennes lokaltidning borde betalas samma dag som den anlände och anledningen var att hon noterat att tidningsbudet annars gav tidningen en extra knuff så att den hamnade en bit in i hallen. Om däremot räkningen betalades så gled bara tidningen ner och lade sig fint på hallmattan.

Vad jag nu tänkte uppehålla mig vid en stund är det faktum att farmor aldrig var utomlands och aldrig satte sin fot i ett flygplan. Hon gjorde en långresa i sitt liv och det var en biltur från Småland till Dalsland och sedan hem igen.

Farmor hade en bror som var präst i Dalskog och dit fick farmor åka med en släkting utrustad med bil. Resan gjorde ett bestående intryck ­eftersom farmor återkommande berättade om den. Det var inte bara resmålet som var exotiskt utan också att farmor någonstans på vägen åt sitt livs första tomat.

Väl framme besöktes förstås kyrkan och farmors beskrivning av broderns predikan sitter som fastgjuten i mig. Han predikade så bra att tanterna såg ut som blankskurade kopparkastruller i ansiktet. Hur farbröderna i kyrkan såg ut fick vi aldrig veta. Jag hade gärna lyssnat till denne präst men jag träffade honom aldrig.

Immanuel Kant tror jag inte att farmor kände till. Hennes formella utbildning var den tidens minimum och hennes bokhylla kunde man ta under armen om man behövde flytta på den.

Immanuel Kant är en av ­filosofihistoriens ­betydande gestalter och han levde i slutet av 1700-­talet. Han lämnade, i princip, aldrig ­Königsberg som hans hemstad hette på den ­tiden. Han var alltid hemma och där tänkte han stora och universella tankar som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Han fick erbjudanden om tjänster vid fina universitet men han nöjde sig med universitetet hemma i Königsberg.

Han är nog mest känd för sin utläggning om det kategoriska imperativet som handlar om att vi ska bete oss på så vis att vårt uppförande skulle kunna upphöjas till allmän norm.

Jag tror inte att farmor och Immanuel ­levde meningslösa liv men vissa skulle nog anse det med tanke på vad som vanligen sysselsätter människor i dessa dagar. Det verkar som att många lever för att resa och drömmarna om framtiden koncentreras till nästa tur ut i världen.

Jag är förstås medveten om att vissa resor är alldeles nödvändiga men jag är lika medveten om att andra turer inte är det. Jag vet ju förstås också att mänsklighetens historia är fylld av folkvandringar och upptäckts- och missionsresor. Men jag har upptäckt, sent omsider, att det är gott och väl att vara hemma.

I ett större perspektiv är resandet något som är förbehållet ett privilegierat fåtal och majoriteten av jordens befolkning har aldrig satt sin fot i ett flygplan.

Farmor hade lokaltidning och svartvit tv. Där fick hon sina utblickar. Var Immanuel Kant hämtade sin inspiration vet jag inte men jag inbillar mig att hans läste mycket. Vi däremot har, mer eller mindre, hela världen tillgänglig några knapptryckningar bort.

Om vi ska tro Dag Hammarskjöld så går den längsta resan inåt. Kanske den resan också är den viktigaste, den som hjälper mig att tänka, reflektera och leva nära ett begränsat antal människor.

Att den resan också är tämligen smittfri och dessutom inte påverkar jordens uppvärmning i någon högre utsträckning, gör ju inte saken sämre.

Olle Alkholm
sandaren@sandaren.se