Det bryter och bänder i församlingssverige. Nej, naturligtvis inte överallt, men av rapporterna från både när och fjärran att döma så är det ingen marginell företeelse. Inom samfund men även i allra högsta grad inom församlingar så är den interna pressen stor. Det är förstås, tyvärr, inget nytt eller unikt för denna tid men det känns som ett förnyat och förstärkt tryck för tillfället.
Det är i så fall kanske inte så märkligt egentligen, med tanke på hur senaste året varit.
Pandemin har inneburit en påfrestning på väldigt många områden i samhället och då inte minst för kyrkorna som behövt ställa in eller ställa om mycket av den vanliga verksamheten. Detta känner vi till väl, det är uppe ovanför ytan och har samtidigt som det varit besvärligt också kunnat ge viss samhörighet i de delade suckarna och de gemensamt uppkavlade skjortärmarna.
Men jämte detta, under ytan, riskerar något annat att växa och gro som är besvärligt nu men kan bli än mer komplicerat framöver om vi inte ser upp: Falangstriderna.
Alla mina erfarenheter av församlingsliv innehåller olika grupperingar därinom som haft skiftande tankar och åsikter om önskvärda prioriteringar och betoningar.
I den spännvidden finns något viktigt och riktigt som skapar bredd, spänst och dynamik, i rätt balans och med ömsesidig respekt kan det vara ett perfekt motgift mot stagnation och tillbakagång eftersom det innebär ett ständigt gott processande och reflekterande.
Men för att det där ska fungera behöver de olika grupperingarna mötas och är det något pandemiåret inneburit ur kyrkosynpunkt så är det att församlingshelheten har gått förlorad. Kontakterna har behövt hållas i snävare krets än annars och då vet vi hur det blir: Vårt umgänge centreras kring de närstående, de vi oftast tycker likt, och så fördjupas de egna drömmarna och visionerna parallellt med att frustrationen över hela detta pandemiuppehåll tilltar.
När det väl öppnar upp är risken att lusten till den goda och sunda kompromissen med de kompletterande perspektiven är kraftigt begränsad.
Som sagt: Det gäller säkerligen inte överallt och ovanstående är säkert något av ett skräckscenario. Men den som vill församlingens väl gör klokt i att reflektera kring detta, det är jag tämligen övertygad om, så att krafterna kan ledas rätt när de släpps lös. Och kanske – jag tror det – vore det mer rätt än någonsin att nu inte bara försöka få olika önskemål om vägen framåt att synka utan även sträva efter att hitta ett gemensamt huvudspår som får vara det primära som allt annat sorteras under.
Mitt förslag är att ha som mål att vara en missionell gemenskap som lever och andas för att få presentera evangeliet för nya människor. Dels av det uppenbara skälet att församlingen är kallad till det för denna världs skull dels för att församlingen i sig mår oändligt bra av det, för i det missionella perspektivet är blicken alltid i huvudsak riktad på någon annan än mig själv vilket minskar risken att de där frågorna och betoningarna som jag tycker känns viktiga för mig och mitt får övertaget.
”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, skriver Paulus och tydliggör att Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”.
Varför gjorde han detta? För att leda andra, oss, till gudsgemenskap. Det är vårt exempel att följa, alltid, även när pandemins begränsningar upphör.
Carl-Henric Jaktlund, pastor, ledare för Alpha Sverige
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR