Min vardag som pastor fördelas i huvudsak mellan att vara kaplan för Equmeniakyrkans pastorskandidater och uppgiften som föreståndare för Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby. En av dem som haft störst påverkan på visionen och gestaltningen av Kommunitetens ekumeniska spiritualitet är den ortodoxa teologen Alexander Schmemann. Verksam i Paris och New York under 1900-talet förmedlade han en hållning som på samma gång var traditionell och nyskapande.
Under några vinterdagar 2017 ägde ett Schmemann-symposium rum på Nya Slottet Bjärka-Säby med amerikanen David Fagerberg som huvudtalare. De föredrag som hölls ligger till grund för Tro & Livs skriftserie som har rubriken Den liturgiska människan – Alexander Schmemanns vision för kyrkan, gudstjänsten och världen. (del 8) Översättning av Alva Dahl är i sig värd läsningen. Tro & Liv tas fram i ett samarbete mellan Enskilda högskolan Stockholm och Equmeniakyrkans medarbetarförbund, och ges ut på Marcus förlag.
Jag misstänker att denna bok gått många av Sändarens läsare förbi. Därför skulle jag, dels varmt rekommendera den, men också lyfta fram ett av guldkornen ur boken som kan utgöra ett, för Equmeniakyrkan, viktigt bidrag till en fördjupad självförståelse.
Vilket är då detta guldkorn som är ett centralt begrepp i Schmemanns teologi? Låt dig nu inte avskräckas om det här är helt obekant ord för dig: Ordet är…(trumvirvel)…Antinomi.
Vi låter Fagerberg hjälpa oss på traven när vi söker förstå innebörden:
”I Gud är Sanningen en, men ändliga varelser lär känna Sanningen genom sanningar, och när de sprids ut över boksidorna kan mångfalden av sanningar tyckas motsäga varandra. Antinomi innebär att överskrida denna erfarenhet av motsägelser för att landa i enhet. ”När vi tänker i antinomier går vi inte med på att: ’Antingen är det ena osant, eller så är det andra det.’ Vi går inte heller med på att: ’Varken det ena eller det andra är sant.’ I stället hävdar vi att: ’Både det ena och det andra är sant, men vart och ett på sitt sätt.’ ” (s. 81)
Om vi tänker närmare på det är den kristna tron fylld av antinomier. Gud är tre. Gud är en. Jesus är sann Gud. Jesus är sann människa. Vi blir frälsta när vi kommer till tro på Jesus. Vi blir frälsta i dopet…så kan vi fortsätta och anta att också en del av de stridsfrågor som vi håller mot varandra egentligen inte behöver vara motsägelser. Ta den för Missionsförbundets tillkomst så viktiga frågan om försoningsläran. Med antinomin som lins kan vi se att Bibeln inte erbjuder en enda försoningslära utan flera bilder av försoningen som var för sig är sanna men på sitt sätt. Sida vid sida.
Så nästa gång du hör någon beklaga sig över att att Equmeniakyrkan är ”otydlig” och inte tar ställning, då skulle svaret kunna bli…
– Kära vän, har du hört talas om det för Schmemann så viktiga begreppet antinomi?…
…så skall du givetvis inte svara, men om vi bottnar i betydelsen av det här märkliga ordet öppnas en möjlighet till enhet bortom enighet. Eller som Peter Halldorf uttrycker det i bokens inledning: ”Inför en antinomi reagerar vi med att välja det ena, det vi uppfattar vara mest troligt, på bekostnad av det andra. Men i samma stund vi tror oss kunna förklara världen krymper den. Vi måste därför, mot allt förnuft, hålla fast vid att bägge påståendena är sanna samtidigt. Då öppnar sig världen.”
JONAS EVEBORN
LÄGG TILL NY KOMMENTAR