En sanning bland miljarder andra

Kanske ni har sett något av klippen.

Någon pratar med studenter och hävdar att hon inte är det hon ser ut att vara. I stället för en liten västerländsk kvinna, är hon en gigantisk afrikansk man. Och studenterna håller med.

”Ja, om du känner dig så.”

”Om du säger att du är svart, så är det så!”

”Jag kan inte säga något annat – definierar du dig som man så är du det.”

Det blir rätt märkliga samtal. Med mina medelålders ögon är det ofattbart att någon kan acceptera ett så totalt orimligt påstående som att en liten, vit kvinna egentligen är en stor, svart man.

Det som nu sker är en fortsättning på den förändring av synen på såväl kön som människa som pågått sedan länge. Just detta handlar om tankar som tar sin grund i det som ofta sammanfattas som queer. Kön är inte biologi, utan en social konstruktion. Det är inte generna, utan din egen känsla, som bestämmer vilket kön du vill vara, eller slippa.

I förlängningen har detta medfört en förändrad syn på människan. Om du inte kan bestämmas utifrån ditt kön, om detta enbart är en social konstruktion oavsett hur kromosomerna kopplas, hur ska du då kunna bestämmas utifrån hudfärg, ålder, härkomst? Allt blir din egen upplevelse. Och ingen har rätt att sätta sig över den.

Spelar det någon roll? Är det inte viktigt att alla får vara som man är?

I Bibeln beskriver Jesus sig som Vägen, Sanningen och Livet. Det är inga små ord. Jesus är inte en väg, en sanning eller ett liv. Anspråken är inte individuella, de är universella.

Men hur ska en människa, som inte ens bejakar den sanning som hennes kromosomuppsättning berättar, kunna acceptera sådana universella krav? Och hur ska hennes medmänniskor förhålla sig till det? Om sanningen om vad du är (vit, liten kvinna – svart, gigantisk man) enbart baseras på din egen upplevelse – existerar det i så fall någon sanning överhuvudtaget? Blir inte sanningen totalt individualiserad, och därmed helt värdelös?

När Jesus säger: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet!” svarar studenten:

”Ja – om du känner det så är det så”. Och så går de vidare, fullt upptagna med att för sig själv definiera den sanning som passar henne själv, i dag.

Alldeles för många kyrkor bävar idag för de anspråk på Sanning som Gud genom Jesus gör. Det kan handla om förhållningssättet till andra religioner, till de som inte har någon tro eller på de filosofier som idag sätter ramarna för samhället. Det handlar ofta om att följa med, släta ut, avdramatisera.

Det kommer att få konsekvenser. För kyrkan, men också för samhället.

Varje samhälle byggs upp av ett antal grundpelare, gemensamma sanningar eller långsamföränderliga dogmer. För att samhället ska fungera måste dessa sanningar, skrivna i lagar och oskrivna i normer och traditioner, ha stöd hos merparten av medborgarna. Ett samhälle kan inte byggas på individuella sanningar, normer och dogmer.

Men detta sätts idag under press. Frågan om vem, eller kanske mer vad, du är handlar om något mycket mer än dig själv och din identifikation. Utan en fast grund - att ta spjärn emot, revoltera mot, återkomma till – löses samhällets grundvalar upp. Kvar blir ett samhälle där de starka väljer sin identitet och sitt samhälle. Vi andra får anpassa oss efter dem.

Och Gud blir en sanning bland miljarder andra.