– Vad är själva kärnan? frågar Alex när vi har en av våra zoomträffar. En gång i månaden ses vi, fyra vänner, framför datorn och pratar om filmer, föräldrarskapet, poddar, böcker, självhat, ensamhet, jämställdhet, tro, mörkret i oss själva och andra ämnen som somliga män runt 40 har behov av att vrida och vända på i grupp.
Kanske, för att andra ska slippa höra. Alexander är en av många av mina vänner som i vuxen ålder valt att inte längre engagera sig i kyrkan och inte heller kalla sig för troende. Han har kommit fram till att den lilla gren i kyrkoträdet han växte upp i inte gav honom alla de svar han önskade.
Kvar finns frågan: – Vad är själva kärnan? Frågan klibbar sig fast i huvudet på mig och jag vill komma på ett hållbart svar till honom. Ett svar som inte låter som en klyscha, för den skulle rinna av honom direkt och poängen i svaret skulle riskeras att gå förlorad. Helst skulle jag vilja uttrycka mig filosofiskt, eller så kreativt att han inte skulle komma runt min argumentation.
Som jag saknar att få stå i en fullsatt kyrka på påskdagen och högt tillsammans proklamera tre gånger:
Ja, han är sannerligen uppstånden! Eller att med full hals sjunga ”Uppstått har Jesus”. Hur kan jag beskriva det förståeligt, att det är något speciellt att bli påmind om denna morgon när hela spelplanen förändrades. För alltid.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren fick en gång frågan vilken tid han skulle åka till om det fanns en tidsmaskin, hans svar löd: ”Då skulle jag åka tillbaka till runt år 30 för att se om Jesus verkligen uppstod. För gjorde han det, då skulle det få konsekvenser för hur vi lever vårt liv i dag.”
Hans svar sätter fingret på något viktigt. Uppståndelsen är inte bara något som vi påminns om en gång varje år under påskdagen utan något som varje dag, mitt i livet, borde få vara en verklighet. Ha, verklighet. Va? Tvivel och motargument gör sig redo för strid i mitt huvud. Tro att en människa som dött kan uppstå. Logiskt eller lätt att förstå är det inte.
Men det är ju just det som är grejen och som allt handlar om! Hoppet.
Man skulle kunna koka ner det till att de som går till kyrkan är ett gäng som inte slutar hoppas. En grupp som mot alla odds, bortom all logik och allt rationellt tänkande vägrar att säga att loppet är kört. Varför? För att vi tror att döden inte har vunnit. Lite som när det är grått ute, höststormarna blåser och du sätter ner några torra vårlökar i jorden. Vintern och kylan kommer. Mörkret är kompakt. Så småningom smälter snön bort. Solen tittar fram och värmer en stund mitt på dagen. Det är mars igen och i jorden, BOM, lyser krokusarna i gult och lila.
Därför Alexander, blir kärnan att den kristna tron handlar om Hoppet. Hoppet om att det inte är över, inte är slut. Hur livlöst det än ser ut att vara. Snarare blir hoppet, tror jag, som mest synligt, eller tydligt, i stunder av svårigheter. Och kanske är det därför som du och jag, i vår lilla privilegierade vardag, inte alltid ser det. Vi som tror är dårar som inte slutar att hoppas.
Så när oron och ovisshetens rastlösa tankar letar sig in i huvudet då viskar vi för oss själva:– Ja, sannerligen uppstånden!
När sorgens blöta och obarmhärtiga filt läggs över oss och saknaden gör fysiskt ont och suckar:– Ja, sannerligen uppstånden!
När vi inte står ut med det mörka inom eller utanför oss och i hoppfullhet skriker:– Ja, sannerligen uppstånden!
JACOB LANGVIK
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR