Det finns inget klockslag som passar alla, men elva verkar vara ovanligt dåligt för ovanligt många.

Så gick ännu en söndag utan att vi kunde komma till kyrkan. Vi har en dotter med särskilda behov, hon klarar inte av folktätheten i kyrkan. Så vår situation är lite speciell – även om vi delar den med många "avsidestagna", som man sa förr i frikyrkan.
I och för sig finns det något gott i att verkligen längta till kyrkan.
När man länge varit engagerad i små frikyrkoförsamlingar drunknar längtan till kyrkan lätt i oro för vem som låser upp, sköter ljudet, hjälper mig med disken…
För mig känns Sigge Demingers kritik av frikyrkan överdriven. Levande och givande gudstjänster finns i alla samfund. Dess­-utom kan Guds nåd skina in i de mest utbrända, slentriantrötta sammanhang.
Ändå tycker jag att han har en poäng i sin kritik. Jag känner ibland oro för att frikyrkan försöker bli en blek kopia av Svenska kyrkan.

Det är svårt. En organist i Svenska kyrkan har fem års utbildning – inte så lätt att konkurrera med ideellt arbete.
I en annan del av frikyrkan tar elektronik, proffsiga lovsångskörer och storbildsskärmar över gudstjänstrummet.
Men styrkan i frikyrkan ligger inte i proffsiga gudstjänster, utan i innerligheten, det personliga tilltalet.
Om man sedan har orgel, piano eller gitarr, lovsånger, läsarsånger eller afrikanska trummor är mest en smaksak.
Men när ännu en söndag har gått då vi inte kunnat komma till kyrkan gror en stilla undran i mig. I allt diskuterande om gudstjänsternas utformning glömmer vi ibland det mest banala; själva tidpunkten.
Det finns inget klockslag som passar alla, men klockan elva verkar vara ovanligt dåligt för ovanligt många.

Vår situation är som sagt lite speciell, vi måste vara två för att gå ut med vår dotter. Går en av oss till kyrkan blir det under den mörka årstiden svårt att hinna ut.
Man måste ju äta också.
Småbarnsföräldrar som stressade värmer barnmatsportioner i kyrkans kök, folk från äldreboende som inte hinner få söndagsfrukost, folk som rusar från kyrkkaffet för att hinna hem och laga mat… känns de igen, klockan-elva-scenerna?
Varför är vi så fixerade vid klockan elva, samtidigt som vi ibland är beredda att slänga all annan mötestradition över bord?
Varför inte klockan sex på lördag, helgs-målstid? Varför inte klockan fyra på söndag – då har man hunnit både äta och gå ut i friska luften? Och varför inte ibland klockan nio en söndagsmorgon, för dem som orkar och vill?

Väldigt ofta möts man av argumentet att folk blir förvirrade om man byter tid, kommer förgäves och rycker i låsta dörrar.
Men kan inte det vara en anledning att ringa till varandra och påminna?
Det finns många orsaker till att människor inte går till kyrkan.
Varför har vi så svårt att se den allra enklaste? ¶