Det fanns en större respekt för maten när man visste att den kostat blod

Längtan efter mormors hönssoppa är i dag svår att stilla. Kokhöns är svårt att få tag på, liksom njure och tunga. Om vi nu ska äta djur kan vi väl äta upp allt ätbart.

 

Mormor hade höns när mamma var liten. Det hade många mormödrar. Mormor lade in ägg i vattenglas. Hönsen tydde sig till henne och visade tillgivenhet.

Fem och en halv miljon värphöns slaktas varje år i Sverige. De är i genomsnitt ett och ett halvt år gamla. En tredjedel av de slaktade hönsen blir mat. En tredjedel blir minkfoder. En tredjedel ”destrueras”.

Affärerna svämmar över av billig kyckling. Kokhöns har blivit svårt att få tag på.

Gripen av längtan efter mammas goda hönssoppa, ett minne som plötsligt skjuter upp sexton år efter hennes död, inser jag att den är omöjlig att uppnå utan besök i en saluhall eller en mångkulturell förort.

Mycket tyder på att den billiga kycklingen är orsak till anbitiotikaresistens och fågelinfluensa. I många länder pumpas de små liven fulla med antibiotika för att klara sin koncentrationslägersliknande miljö.

Vill det sig illa tar vi livet av sångfåglarna och oss själva på köpet.

Det var billig kyckling, det.

Svenska folket äter fyrtio procent mer kött nu än 1990. Hur är det möjligt?

Ingen kan ju påstå att vi levde i halvsvält på åttiotalet. Hur kan vi då sätta i oss så mycket mer kött?

I tysthet försvinner mjölkbönderna, en efter en. Hur kan vi låta det ske? Mjölk vill vi ha, och öppna landskap vill vi ha. Ska vi inte vakna upp förrän hela Sverige blivit en slyåker och affären fylls av tysk mjölk?

Och djurtransporterna rullar på, trots alla löften om att begränsa dem. När jag hör på radion hur man slår djuren på väg till slakt orkar jag inte höra mer.

Alla vet att både miljön och våra kroppar mår bättre om vi äter mindre kött. Ändå rullar det på med djurtransporter, extrapris och snabbmat.

Samtidigt begränsas utbudet av kött alltmer. Kokhöns, soppben, svin- eller lammlever, njure eller tunga är svårt att få tag på — utom i mångkulturella för-orter.

Vad gör slakterierna med alla kroppsdelar vi inte kan få tag på längre? Om vi nu ska äta djur kan vi väl åtminstone äta upp allt ätbart.

Förr togs allt tillvara. Grisens urinblåsa blev hölje åt pressyltan, tarmarna blev korvskinn.

Mormor nackade sina höns själv på huggkubben. Det var ingen idyll. Det var blod och inkråm. Men djuren slapp åka långa sträckor. Och det fanns en större respekt för maten när man visste att den kostat blod.

I dag har vi kortare arbetsdagar, frys  och fler härdiga växter — det är möjligt att överleva på vegetarisk kost vilket det knappast var för hundra år sedan i vårt klimat.

Ändå äter vi mer kött än någonsin.

I Första Mosebokens nionde kapitel läser vi om Guds förbund med allt levande. Blodet ropar från jorden, blodet från våra medvarelser i förbundet.

Vi färdas allt längre bort från priset för vår livsstil. Men det finns alltid någon som betalar priset.

Mormor visste det. Med blandade känslor lade hon Agda i grytan och kände in i märgen allt levandes utsatthet.

Vibeke Olsson

0 Kommentarer