Ni som vet - ni vet, som det heter nuförtiden. För er andra kan jag berätta att Artur Erikson (och det var noga att det skulle stavas på det viset) inte var som vilken pastorskollega som helst.
Han var med i Sveriges mest betittade TV-program (Hylands hörna) och han låg på Svensktoppen i tolv veckor. Han sjöng och han spelade piano och han reste land och rike runt och höll sånggudstjänster, ordet konsert gillade han inte för då kunde han inte predika.
Jag hade läst någonstans att man i Stockholm för länge sedan arrangerade något som kallades för Kyrkornas dag på Skansen och jag var pastor i ett par församlingar i Bergslagen och hade kommit på en idé om en import från huvudstaden.
Nu fanns det ingen djurpark där jag bodde men väl en folkpark och den skulle vi säkert få låna gratis. Ekumeniskt skulle det förstås vara för så var det i Stockholm. Kyrkoherden och pingstpastorn var inte svåra att övertala även om ingen av dem verkade särskilt entusiastisk. Någon av dem föreslog att jag skulle kontakta Artur Erikson, han kunde ju både sjunga, spela och predika. Dessutom var han känd även bland sådana som inte gärna går i kyrkan. Jag skrev till Artur och han ringde efter en vecka och tackade ja.
Nu var den stora dagen kommen. Vädret var strålande. Lokaltidningen hade gett rabatt på en stor annons. Korv och kaffe och annat som hör till fanns framdukat. Folkparken var lånad – några av de fromma hade uttryckt farhågor om Gud kunde välsigna något som ägde rum i en folkpark. De flesta var dock glada och förväntansfulla. Ett förband hade vi också – Sångarbröderna från Pingstkyrkan under ledning av en duktig dragspelare. Flera hundra personer mötte upp i parken, många hade jag aldrig sett eller mött förut.
Det fanns egentligen bara ett problem – Artur Erikson var inte där. Han låg hemma i sängen med förkylning och feber. Han hade ringt på morgonen samma dag och lämnat återbud. Det var min uppgift att hälsa välkommen till kyrkornas dag i folkparken och dessutom meddela att dagens musikaliska höjdpunkt var dragspel och sångarbröder…
En månad senare ringer Artur och erbjuder sig att komma om ett halvår. Missionskyrkan fick det bli den här gången. Nu hade lokaltidningen skrivit om det hela och någon annons behövdes inte, inte en enda ledig sittplats fanns i kyrkan.
- Nu måste det bli bra den här gången, förklarade Artur som hade tre önskemål inför sånggudstjänsten; Fika vid ankomst till kyrkan och det skulle vara vispgrädde, inte kaffegrädde, till kaffet, en pall vid pianot som man kan snurra på för att höja eller sänka, ett jordat eluttag utanför kyrkan så att motor- och kupévärmare skulle göra hemresan bekväm.
Det blev en fin sånggudstjänst. Det var önskesånger och det var predikan och det var fullsatt.
Innan Artur skulle åka hem tackade jag honom och han tackade församlingen. - Den här gången gick allting bra, sade Artur. Det var innan han kom ut till bilen och upptäckte att eluttaget satt på en belysningsstolpe som styrdes av en timer. När gudstjänsten började slocknade lyktan och strömmen försvann.
Det blev aldrig någon fortsättning på kyrkornas dag.
OLLE ALKHOLM
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR