1852 föddes en son hos indelte soldaten, fältjägare Johan Rask, i den norrbottniska kustbyn Ryssbält. Sonen fick namnet Erik och skulle komma att bli min morfars far.
Trots att jag har denne Erik Rask att tacka för min existens har jag inte ägnat honom många tankar under mitt drygt 60-åriga liv. Så dog han ju också ett halvsekel innan jag föddes och det var först när jag nyligen började intervjua äldre släktingar som jag fick någon närmare kunskap om honom. Då insåg jag att ideal och förhållningssätt som min morfars far uppvisade har praktiserats och förmedlats vidare i efterföljande släktled. Inget som är unikt för oss, men i de privata erfarenheterna ser man de allmänna sanningarna.
Erik Rask fick sju barn. Hans son Enok blev senare min morfar, och fick även han sju barn. I den kusinkrets som utgör Enoks barnbarn är vi i dag nitton individer, som tack vare tidigare generationers ansträngningar fått del av det moderna välfärdssamhällets välsignelser.
1922 gifte sig Enok med Signe, från samma by. Tio år senare hade de sex barn att ta hand om (”sjuan” kom åtta år senare). Detta på en liten bondgård med några egna fiskevatten, plus morfars inkomst som ångbåtskapten under den isfria tiden. De ekonomiska förutsättningarna var kort sagt inte särskilt lysande.
Vilken framtid kunde man skapa för barnen? Det naturliga hade varit att någon först och främst skulle bli kvar i hemmet och hjälpa till på gården. Men morfar ville något annat. Han såg till att de efter folkskolan fick gå vidare till realskolan, trots kostnader för inackordering och läromedel – och därefter yrkesutbildning.
Att två av flickorna fick läsa vidare var en ren pionjärinsats. I byn undrades och pratades det. Varför dra på sig sådana utgifter när fler händer behövdes på gården?
Att pojkarna ”kostades på” var inte helt unikt, men närapå. Ännu vid 1940-talets mitt hade bara åtta barn från denna by med 600 invånare gått vidare till realskolan. Av dessa var hälften från min morfar och mormors barnaskara. (Tvillingflickorna, varav den ena sedan blev min mor, var de enda som inte fick läsa vidare vid realskolan. Där sa familjeekonomin stopp, vilket sägs ha tyngt morfars samvete resten av hans liv.)
För min generation och de efterföljande har det som Enok och Signe kämpade sig till varit självklarheter, och jag har under mitt enkla släktforskningsprojekt burit med mig frågan hur det kom sig att man lade så stor vikt vid barnens utbildning och förkovran, på tvärs mot rådande värderingar i byn.
Det finns förstås många orsaker, men jag kan inte undgå att landa i det jag nu fått veta om morfars far Erik, han som föddes 1852 och byggde sin tillvaro i skuggan av nödåren på 1860-talet och den följande emigrations-boomen – något som jag tänker mig måste ha varit starkt präglande för hans beslut och vägval. Min morfars beslutsamhet att barnen måste ges möjlighet till förkovran fanns nämligen med redan från hans uppväxt, visar det sig. Morfarsfar hade gjort likadant med sina barn under 1800-talets slut, på den nivå som han då förmådde.
Närmare halvtannat sekel senare berörs jag av tanken på att min morfars far Erik planterade ett synsätt hos sin son Enok, som har påverkat mitt och mina kusiners liv, som de blivit fram till där vi står i dag – och därmed även våra barn och barnbarn.
Nästa reflektion är förstås om mina eventuella efterkommande kan skönja några spår av mina ideal och förhållningssätt, ifall de någonstans bortom år 2150 försöker blicka tillbaka över tidsrymderna. Tanken svindlar. Förnuftet tvivlar. Men traditionen och tillståndet i världen uppfordrar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR