Bäst att bara vara vi i familjen – eller?

Det är först när man har varit singel och barnlös ett längre tag som vuxen som det går att förstå hur mycket som är uppbyggt kring att vara ett par. Som att hon med ny pojkvän som brudparet aldrig har träffat får ta med honom på bröllopet, medan jag får gå ensam utan trygg person bredvid. Eller att kostnader för gemensamma presenter ofta delas upp per hushåll. Eller den där osäkerheten vid högtider.

Man vill inte tränga sig på, men man vill verkligen inte heller vara ensam på nyår eller midsommar eller på sin födelsedag.

Jag tänker på det när jag läser den norska författaren Marie Auberts romandebut Vuxna människor. Boken handlar om Ida som åker till
familjens lantställe där hennes lillasyster Marthe
med sambo och bonusbarn väntar. När Ida kommer fram inser hon att de har målat om huset utan att fråga henne, ordnat om i köksskåpen och vill köpa ut henne ur stugan där hon tillbringat barndomens alla somrar – nu när de ska bli en till. För Marthe är äntligen gravid, efter många år av misslyckade försök.

Själv är Ida singel, 40 år och har en ångest som ränner genom kroppen över att allt kanske är för sent för henne. Hon tänker på sina vänner med familj som har inte några problem att hitta på saker under semestern, ”för då kommer far- och morföräldrar och mostrar och farbröder på besök och familjerna ska ha tid ensamma också, bara de själva tillsammans. (...) De säger att det är något av det bästa som finns, att ha tid att vara bara vi.”

Jag är inte singel längre, men vet hur rivig den ensamhet är som kommer ur att inte vara självklart medräknad – oavsett om singelskapet är frivilligt eller ofrivilligt. Att leva själv är inte ett sämre liv än något annat, men det är alltid svårare att leva utanför normen. Det måste gå att leva nära andra ändå. Jag förstår självklart behovet av att bara vara med familjen ibland, eller med sin partner, men många gånger hade det nog blivit lika trevligt – kanske till och med trevligare – att bjuda med någon utan egen familj på semestern, på nyår eller till barnens musikuppvisning.

Jag vet att sömnbrist, logistik och sjukdomar kan leda till att man inte förmår göra en extra ansträngning. Men kanske finns det någon som skulle bli genuint glad över att få leka med ditt barn medan du kan laga mat i lugn och ro, eller som har en axel du kan få gråta ut mot? Någon som inte gör familjen sämre eller svagare, utan starkare och större? Dessutom – det kan vara ensamt inom familjer också, så att släppa in fler personer i våra olika slags liv tror jag är bra för alla.

Jag är evigt tacksam över alla de som bjuder med mig på sina barns luciatåg, sover över natten till min födelsedag och säger att jag förstår om du både är väldigt glad och ledsen över att jag är gravid.

Och jag är så himla tacksam över kyrkan som är byggd på en annan tillhörighet än relationsstatus. Där både singlar, ofrivilligt och frivilligt barnlösa, flerbarnsfamiljer, änkor och gifta har en självklar del (jo, jag vet att kyrkan ofta har uttryckt något annat, men i Bibeln benämns inte kärnfamiljen som det enda rätta).

Tacksam för det 35 år äldre paret i min hemgrupp som alltid kommer på mina födelsedagskalas, bjuder mig till sin stuga och har kallat mig för sin fjärde dotter. Ni gör mitt liv större.

0 Kommentarer