Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan varför man ska vara medlem i en församling. Räcker det inte att tro på Jesus och bara finnas med?
I min församling är vi förvisso ganska många medlemmar, men vi har också ganska många personer i gemenskapen som inte är medlemmar men som har en uttalad tro, är regelbundna på gudstjänst och delaktiga i församlingens verksamhet. De är i alla åldrar, men har det gemensamma att de säger sig trivas i församlingen som gemenskap och ofta är uppmuntrande till förkunnelsen. De brukar också vara överens om att de inte vill binda upp sig men gärna gör punktinsatser och att det finns detaljer i den kristna tron som gör det känsligt att överlåta sig och gå med i en ”frikyrka”. Medlemskapet, resonerar de, ger dem föga eftersom de ändå har tillgång till kyrkans hela liv förutom att rösta på församlingsmötet, vilket, handen på hjärtat, i princip aldrig sker. Medlemskapet har jämförts med kundklubben på järnhandeln som i praktiken bara resulterar i extra reklamutskick; det ger vare sig bonus eller någon inbjudan till medlemskväll värd att lägga manken till för. Välkommen till butiken är man ju ändå. Medlemskapet förknippas däremot med måsten av bullbak, städscheman och press på att bära församlingens ekonomi.
Hur kunde vi komma hit? För mig är medlem ett av svenskans finaste ord, med-lem. Jag tänker att det utgår från Paulus resonemang i 1 Kor 12 om kroppen och dess lemmar, om vikten av att alla delar är viktiga och att vi behöver varandra. För i ärlighetens namn skulle nog få av dem som inte vill bli medlemmar eller binda upp sig känna sig hemma om inte någon annan städade, bakade bullar eller troget hälsade välkommen i dörren in till gudstjänst var fjärde eller sjätte vecka.
Civilsamhällsforskare som Torbjörn Einarsson, Johan Hvenmark och Filip Wijkström menar att synen på medlemskap har förändrats i takt med ett förändrat samhälle. Det är inte längre Pauli bild som är den rådande, utan helt andra motiv är mer framträdande. Vi påverkas inte bara av hur andra använder begreppet medlem, utan också av förändrade mönster såsom individualisering, digitalisering och ekonomiska förändringar.
Om medlemskapet traditionellt sett handlat om att förena tillhörighet, ideologi och gemenskap är det i dag svårt att kombinera dem alla. Statistik visar också att andelen svenskar som är medlem i en förening har minskat generellt, men att det sporadiska engagemanget är fortsatt stort. Vi vill helt enkelt inte binda upp oss. För när vi binder upp oss tänker vi att vi förlorar friheten att välja. Vi glömmer dock ofta att vi med det också riskerar att själva bli bortvalda och på sikt också kanske bortglömda.
Min erfarenhet är att församlingsmedlemskapet därför måste baseras på helt andra motiv än dem som förknippas med den svenska föreningsmodellen. Församlingen är ingen intresseförening där man finner likasinnade som står för samma åsikter. Jag tänker snarare att det är en rikedom att ha människor som man aldrig själv skulle välja att umgås med eller formas av. Församlingen erbjuder inte heller någon produkt. Kyrkan erbjuder istället relation med den treenige Guden. Församlingen är sällan statushöjande i världens ögon, men ger en mening åt mitt och många andras liv på ett sätt som går bortanför alla likes i cybervärlden. Medlemskapet, tänker jag, behöver därför baseras på helt andra motiv där medlemskapet återigen får en teologisk dimension där vi utmanas av perspektiv såsom delaktighet, ansvar och sårbarhet.
Om medlem är ett av mina favoritord så sa filosofen Jonna Bornemark i sitt sommarprat för ett par år sedan att hennes favoritord är dela. Och kanske hör de där två orden samman. Att församlingsmedlemskapet ytterst sett handlar om att dela livet med varandra och Jesus.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR