Åsynen av ett gulnat ark ur en fågelbok får May Wikström att minnas barndomens båtfärder med pappa om våren. Då när han i helig vördnad delade en hemlighet.
Ur det kvävande bruset av röster, ansikten och litterära möten stoppar den mitt personliga tidsur.
”Jag tar den här”, hör jag mig själv säga till antikvariatets ägare.
Han vet inte att jag just har blinkat åt ödet och fått en blixtsnabb retur.
Att jag har stannat framför lådan med planscher lyft på de två första och tänkt ”få se om det ligger en brushane här!”.
Att den dök upp som följande ark i lådan.
Min pappa är död sedan drygt tjugo år tillbaka. Han hann aldrig träffa mina barn, inte se det hus där vi bildat familj och där barnen vuxit upp. Jag har försökt berätta mina minnen vidare, men märker att de blir stiliserade och stympade. Mina barn kommer aldrig att ha en relation till sin morfar, det får jag bara lov att acceptera.
Brushanen är till exempel bara en bild ur en gammal bok.
Men jag gör ett tappert försök att förklara: hur vi om vårarna, just där ån krökte, på väg till jaktstugan i det sumpiga insjölandskapet brukade stanna motorn i pappas snurrebåt och ställa oss upp på bänkarna (utan flytväst) och kika över videbuskarna vid strandbrinken för att se om brushanarna var där. Och om deras spel var igång.
De var det närmsta jag hade kommit en exotisk fågel. Den oansenliga vadaren på väg mot norr hör till de fåglar som får en praktfull parnings- och speldräkt. Med sina uppburrade halskragar i metalliska färger ser de ut som små påfåglar.
Vi stod där och betraktade dem medan ån förde oss vidare. Helt tysta. Sen satte sig pappa vid motorn och drog igång. Nu som vuxen inser jag vad han gav mig då. Det ena handlar om att dela en hemlighet. Han hade hittat något som få visste om. Han visade det för mig. Och när vi stod där båda två lika fascinerade var vi jämlika på ett sätt som bröt alla hierarkier mellan ”vuxen” och ”barn”. Genom att dela detta med mig visade han mig en respekt som jag hoppas att jag någon gång lika förbehållslöst har visat mina barn. Helighet och vördnad – ja, något av det lärde jag mig just där.
Det andra var att han så naturligt tog sig tid. Vi var ju på väg till stugan flera kilometer längre ner. Det fanns inget nyttovärde i den handling han gjorde, tvärtom kunde den väl snarast ses som en slags försening. Men han praktiserade den nu nästan glömda förmågan att betrakta. Att se utan att ingripa, att ta intryck utan att agera. Och så … bara dra igång motorn igen.
Min pappa var en hårsmån ifrån att ha blivit född som medborgare i det tsaristiska Storfurstendömet Finland. När jag föddes fyllde han femtio år. Hans skolgång hackades sönder av krigen. Mina högstadiebarn har redan betydligt fler år av traditionell bildning än han någonsin fick. Ändå kommer ingen av dem att läsa naturen som han gjorde. Den hade han lärt sig stava på sedan han var pojke.
Det dallrande ögonblicket när båtmotorn slocknat och ingenting annat hörs än vassen och vattnet kan jag därför aldrig dela med mina barn.
Bara med min pappa.
Brushanen blir min för tre ynka euro.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR