Arbetshandskar och silkesvantar

En tjej som bor nära mitt frilanskontor har skaffat en valp i vår.

Det är väldigt lyhört ut mot gatan, så flera gånger om dagen hörde vi henne med ljus högljudd röst peppa valpen när den kissade eller bajsade ute: ”Duuuktiiig!” Vi fnissade gott åt detta nya inslag i arbetsvardagen, mina kontorskollegor och jag. En dag sa jag till dem att tänk ändå vad himla härligt det vore att ha någon som berömde mig för alla till synes basala saker jag klarar av under en dag: kliver upp ur sängen, går på toaletten, tar mig till kontoret, sköter mina arbetsuppgifter, fixar och äter diverse måltider, och så vidare.

Några timmar senare när jag gick på toaletten på kontoret upptäckte jag att det satt en färgglad post it-lapp i ögonhöjd framför mig på väggen. I versaler hade en av mina kontorskollegor skrivit: ”HEJA LINA!” Hon tyckte uppenbarligen att jag behövde lite uppmuntran – även för basala livsuppgifter, så att säga.

Jag blir fortfarande skrattglad av den där lappen, extra mycket nu när jag mest sitter hemma och jobbar och saknar mina roliga kollegor. Den påminner mig också om att under vissa dagar och tider behöver vi extra uppmuntran, även för sådant vi bara förväntas klara av. Som nu under pandemin, oavsett hur vår vardag ser ut. Om och om igen får jag påminna mig om att vara extra snäll mot mig själv – och mot människor omkring mig.

En vän berättar att en psykolog på tv fått frågan om detta att människor hamstrar mer än de behöver, stjäl handsprit och utnyttjar redan svaga är exempel på att människans verkliga sidor kommer fram nu – men att psykologen då svarat att nej, det är människans rädda sida.

Den insikten hjälper mig att oftare se förbi vresiga kommentarer och till synes ologiska beslut. Och kanske kan ett enkelt extra hejarop få rädslan att tappa greppet?

Vi kämpar ju alla just nu med svåra frågor som tyvärr inte har några enkla eller tydliga svar. Vad är egentligen det bästa? För samhället i stort, för mig och mitt företag, för min gamla farmor, för min församling, för min deprimerade kompis? Kanske är den där ovissheten så svår eftersom den, medvetet eller omedvetet, påminner oss om döden.

Valsituationer skapar ofta ångest för oss, skriver Peter Strang – cancerspecialist och professor i palliativ medicin – i sin bok Så länge vi lever: ”Känslan av att dörrar stängs bakom en, att världen och möjligheterna krymper, är av existentiell art, eftersom den känslan i grunden handlar om en påminnelse om livets ändlighet, om att döden sätter en gräns för oss redan när vi är unga och friska.”

Nu i pandemitider när vi utmanas extra på många olika plan av livet, då tänker jag att det är viktigt att både ta på sig arbetshandskarna – Nu gör vi alla det lilla extra för varandra – och silkesvantar – Heja oss för allt vi klarar av! – så att vi orkar leva i ovisshet utan att låta rädslan ta destruktiva uttryck. Eller som statsepidemiolog Anders Tegnell sa om Sveriges strategi under pandemin i Aftonbladet: ”Jag tror att det viktigaste hela tiden är att försöka göra så bra som man kan, med den kunskap vi har och de verktyg som man har på plats. Och hela tiden vara väldigt ödmjuk för att man kan behöva ändra sig.”

LINA MATTEBO

0 Kommentarer