2018: Tryggheten fortfarande ljusår bort

”Sanne är tjugonio år och riskerar att dö.”
Så löd påannonsen till Uppdrag granskning. I programmet fick vi följa Sannes helvetesvandring kors och tvärs mellan olika vårdinrättningar, gatan och kvartar. Hon lider av anorexi, missbruk och trauma – så ingen kan ta ansvar för helheten.

En period blev det fjorton ambulansfärder på tolv dagar.

Det allra mest självklara – att hon borde få en trygg miljö, en säng med rena lakan och ett bord att lägga mobilen på utan att den blir stulen, är ljusår bort i Sverige 2018.

Det råkar vara så att jag kände henne när hon var liten, tills hon var ett år och nio månader.

Sedan skildes våra vägar på grund av ett uppslitande triangeldrama.

Eftersom Sannes mamma var ensam var jag med när hon föddes.

Två dagar tidigare hade jag strött min systers aska i havet, efter hennes önskan. Min älskade syster Elizabeth dog, bara trettiofyra år gammal, av alkoholrelaterat bråck på halspuls-ådern.

Mamma och jag hade förgäves kämpat för att hon skulle få hjälp. Hon var för frisk för att bli tvångsvårdad och för sjuk för att vilja ta emot hjälp. Mamma och jag gick en Kafka-artad ökenvandring som slutade med det allra värsta.
Förlusten är omätlig. Ju äldre jag blir, desto mer saknar jag min syster.

Tjugonio år senare ser jag tv-programmet om Sanne och hennes mamma.

Det har blivit ännu värre i dag. På grund av psykiatrireformen stängs ännu fler dörrar för de mest utsatta.
Veckan innan programmet om Sanne handlade Uppdrag granskning om vanvård, bristande tillsyn och rena övergrepp på korttidsboenden och gruppboenden för utvecklingsstörda.
Måns drunknade i badkaret. En flicka skållades i badet. En annan flicka låg i ett utkylt rum, utan element eller eldstad. Personalen brukade ställa in en byggfläkt(!).

Skriet jag har inom mig efter min systers död går aldrig riktigt över.
Och nu tänker jag på Måns föräldrar, Sannes mamma, Nisrén som är mamma till flickan i det utkylda rummet …
Varför har vi skapat ett samhälle som inte finns där när vi behöver det som allra mest?

Varför har det inte blivit bättre, utan värre – på tjugonio år?

Det finns naturligtvis delförklaringar; ekonomisk kris i många kommuner, svårighet att rekrytera personal, regelverk som skapar vattentäta skott mellan missbruksvård och psykvård, nyliberal nedmontering av samhällskontraktet, enskilda rötägg på fel plats …
Men om man tar dem tillsammans, då är de en grupp, då får man söka svaren nånstans mycket längre upp som Hoola Bandoola Band sjöng.

Alltför mycket handlar politiken om att kratta åt medelklassen.

Landstingen betalar dyra räkningar till nätläkare som ska sköta de friskas förkylningar – medan de multisjuka ligger i korridoren på akuten. Rut och rot ska vi ha, men rena lakan åt dödssjuka kan vänta.

En strålande klar septemberdag för tjugonio år sedan såg jag Sanne födas.

Två dagar tidigare hade jag strött min systers aska, från en taxibåt på ett blåsigt Öresund där solen just bröt fram.

För Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag.

Blodet ropar från jorden.

Vibeke Olsson

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Medhåll, en stark och berörande krönika. Det behövs mera av "en dörr in" för samhällets hjälpinsatser och mera frihet för tjänstemännen att obyråkratisk få hjälpa här och nu och diskutera debiteringen och kostnadsställen senare.