Vi är inne i fastan. I strävan efter likhet med vår Mästare får vi ledas av Anden ut i öknen.
Men i öknen möter vi prövningar. Det visar sig inte minst i den pågående valprocessen och prövningen av Equmeniakyrkans nästa kyrkoledare.
I debatten hörs ”frestande” röster som skulle kunna slita Kristi kropp itu. Carl-Olov Hultby (Sändaren 6/2024) och Sven Wingren (8/2024) är två av de debattörer som har erbjudit Sändarens läsare beskrivningar och föreställningar av Guds so… förlåt, nästa kyrkoledare.
Senast ut är Magnus Hagevi (20/2) som från en given ledarplats återigen slår på en polariserande trumma. Det är dags att sätta ned foten och välja kyrkoledare ”på riktigt”, skriver Hagevi och argumenterar för att demokratiska system leder till folkets vilja och garanterar ett reellt val.
Demokrati är viktig, men frågan är om inte kyrkans sätt att välja har en ytterligare dimension? Kyrkoledarfrågan vilar visserligen på ett val, men som Samuel Åsberg visat i antologin Heliga vanor handlar inte kyrkans sätt att välja bara om att demokratiskt navigera och hantera mångfald, utan om att söka Guds vilja.
Profeten Samuel
Den aktuella situationen och diskussionen påminner om en Bibelberättelse (1 Sam 8) som studeras i grundkurserna om Gamla testamentet vid EHS, vilka flera av Equmeniakyrkans pastorer har läst. Den handlar den om profeten Samuel som hade satt sina söner till domare över Israel. Men likt varje generationsväxling hade ättlingarna av någon anledning inte följt i fädernas fotspår. De hade styrts av sin egen vilja och partiska motiv och behov.
Den som kan sin Bibel har svårt att undgå att höra Guds löften i det gamla förbundet och att dåtidens situation också har paralleller i vår tid. Liksom varje äldre generation såg Israels äldste att den yngre generationen var i full färd att gå vilse. Inte helt oväntat lade de däremot skulden på Samuel för att han inte lyckats med varje föräldraskaps största och svåraste utmaning. Deras alternativ var inte att själva omvändas i tillit till den med Guds eviga löfte givna tron, utan de satte sin förtröstan till en mäktig och ur intet konstruerad konungslig tron.
Profeten Samuel såg vad det skulle kunna leda till. När han vände sig till Herren i bön, fick han detta svar:
Låt folket få sin vilja fram. Det är inte dig de förkastar utan mig: de vill inte att jag skall vara deras kung. Ända sedan den dag då jag förde dem ut ur Egypten har de ständigt vänt sig bort från mig och tjänat andra gudar. Nu handlar de på samma sätt mot dig. Gör dem till viljes, men varna dem först, låt dem veta vilka rättigheter deras kung kommer att få (1 Sam 8:7–9).
Tillgodose folkets vilja
I debatten om kyrkoledarvalet i Equmeniakyrkan har såväl en del ”profeter” som ”äldste” gett sina frestande löften för att tillgodose folkets vilja. Men vad var det gudsfolket ropade till landsmodern? ”Vi vill ha regn” eller ”Vive la Reine”?
Det kanske gör detsamma om en blind leder en blind och båda faller i gropen? Men en annan teologisk röst har i profetisk mening ropat mitt i vår öknenvandring. Utifrån att Equmeniakyrkan står i en samhällskritisk tradition, har Ulf Bergsviker (48/2023) uppmanat oss att göra det till synes helt otänkbara, genom ett avbrott med det ”normala”:
Ta ansvar för vårt andliga ledarskap
Låt oss pastorer, styrelser, diakoner och andliga ledare ta ansvar för vårt andliga ledarskap och föreslå en fasta där vi lägger kommentarsfälten på sociala medier åt sidan, avstår debatter och retoriska försvar för att i stället lämna vår kyrkas framtid och blivande ledare hos Gud i bön.
Precis som Abram och Saraj tar Hultby, Wingren, Hagevi och andra i stället Guds löften i egna händer.
Med risk för att själv bryta fastan, frågar jag ändå: Riskerar vi inte då att dyrka människor mer än Gud? Likt slavflickan Hagar har vi ännu möjlighet att mitt i öknen få vändas och sändas tillbaka till de omständigheter som är oss givna, i bön och respekt för de som har fått förtroende att leda oss. Inte genom demokratiska ideal eller rätt kompetens, utan genom den kraft som finns i Kristi resiliens. Så att vi mitt i prövningens stund kan böja knä inför den Gud som är kyrkans grund.
Jacob Molander
LÄGG TILL NY KOMMENTAR