Fokuset måste vara att hjälpa människor vandra med Gud

I samhället har kyrkan, församlingen och tron inte sällan blivit något apart och märkligt, där man tror att innan man ens kan gå till kyrkan, behöver man köpa traditioner och värderingsmönster rakt av. Som att bli mer politiskt vänster och vetenskapsfientlig eller vad man nu tänker sig.

Lång kravlista

Det där har vi i kyrkan nog för mycket spelat med i och förlorat oss i vad som uppfattats som en lång kravlista om bekännelse, ånger, bot, botgöring, kyrkotukt, frälsning och medlemskap men också lagt till en syndakatalog med saker man inte får göra för att kunna ens börja vandra på Andens stig. Allt kan vara bra som heliga vanor och viktigt på många sätt men någon kravlista är det inte. Det har snarast bidragit till bilden av att vi presterar tro, gjort att nåden marginaliseras och allt handlar om mig och vad jag orkar skapa.

Sanningen är att det inte finns ­något vi kan göra, poängen är att det inte heller behövs – Jesus har redan gjort allt som kan och ska göras. Det är här Paulus ställer sin centrala fråga i Gal 2:21: Om det nu hade hängt på oss, varför måste då Kristus dö? Det är ju klart, färdigt! Dörren är redan öppen, vill du är det bara att gå in! Det är vandringen vidare som är viktigare och görs självfallet bäst tillsammans med Gud.

Pär Axel Sahlberg skriver i sin bok I Guds smak om hur relationen liknar Guds förbund med det judiska folket, hur utmaningen är att leva i och förvalta denna livgivande relation. Liksom juden villkorslöst bor i förbundet hör vi hemma i Kristus. Paulus skriver gång på gång fram detta i uttryck som ”Ikläd er Kristus, Ni är Kristusbrev” och så vidare. Som människa har vi alltid en kollektiv hemvist men vi gör också alltid våra individuella val.

Bredden och helheten

Detta vill jag se en kyrka som än mer bejakar, som inte ­endast är en folkkyrka eller endast är den personliga högröstade bekännelsens tempel utan som ­orkar famna bredden och helheten, som bejakar att vi alla människor tillhör Guds stora kollektiv men också manar var och en att rikta in sitt eget personliga liv tillsammans med Guds.

I vår tid tenderar vi att undervärdera det första (kollektivet) och överdriver det sista (det personliga). Med Gud går vi var och en – men också tillsammans.

Handlar inte om dagsform

Det finns ingen tro som kan presteras, ingen religiositet som skall krystas fram. Det handlar inte om dagsform, det vi för ögonblicket kan tillskansa oss av tro, utan om kraften att leva, vara och vila tillsammans med Gud.

Tro är inte så mycket en fråga om vad vi tror om Gud eller om det Gud gör, inte heller frågan om vad Gud tror om oss. Snarare är det den tillit som gör det tydligt att vi går med Gud. Tron börjar i vad vi är tillsammans med Gud. Detta är vår hemvist, med Gud och varandra. Det uttrycks och gestaltas av det liv vi lever.

Mer vandring än position

Tro är mer vandring än position. Vi rör oss mot Gud som Gud rör sig mot oss – en livslång resa av meningsfullhet. Meningen skapas av meningen med vårt liv. Paulus lite pompösa uttryck ”nu lever inte längre jag men Kristus lever i mig” (Gal 2:20) – är egentligen det enda relevanta uttrycket för vårt kristna liv. Inte som om vi har nått dit, men det är dit vi strävar.

Jag menar att vi alltför ofta ­betonat tron, talat om tron, utan att närmare fundera på vad det innebär för människor, hur det landar i dag. Kyrkans uppgift är inte att försvara ett varumärke, det är att stötta människor i vandringen med Gud. Det är att dela hopp. Det är att visa kärlek.

Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan