Inte för scouter, ­körer och krisstöd, som förknippas med kyrkan i Sverige. Inte för att ”stor och stark går till Folkets park, liten och klen går till Frälsningsarmén”. Nej, jag hade svårt att kalla mig kristen för att det var så starkt förknippat med kärlekslösa miso­gyna, homofoba och rasistiska politiska åsikter.

Det som kallas ”den kristna högern” krigar nämligen om att få äga kristendomen som varu­märke, och de vinner ofta den striden. ­Denna ­radikaliserade rörelse som kom in nästan sam­tidigt som den gamla vanliga konservativa ­religionstolkningen var på väg ut.

Våldbejakande teaparty-rörelse

Den gamla kristna högern var foglig mot makten och tveksam till förändring, och landade snett i fråga om mänskliga rättigheter ibland, men också rätt ibland. Men ”kristen konser­vatism” riskerar nu att bli något värre, en våldsbejakande teapartyrörelse som säger att de är för liv, ”pro-life”. Men när deras version av att värna livet får genomslag går liv ständigt förlorade. Fler djur dödas i slaktindustrin. Fler människor dör, i heliga krig, på flykt, i en pandemi där vaccinerna misstänkliggjorts, av våld i hemmet och på arbetsplatser där säkerheten prioriterats ner till förmån för vinster.

Några dagar före det senaste massmordet i en skola i Texas nyligen, hade vapentillverkaren gjort reklam för exakt ett sådant vapen som användes – med ett kors liggande på pipan och ett citat från Uppenbarelseboken. Ett vålds­bejakande religiöst framgångstänkande som letar sig in i vardagstänkandet. Vi (och Gud) mot Dem. En rörelse som lockar låginkomsttagare med löftet om att tron, exkluderingen av De ­andra och våldet, ska ge ekonomisk välgång när samhället sviker. Ett snabbspår till solsidan, himmelriket på jorden, bort från det skuggsamhälle som växer fram i spåren av nedmonteringar.

Vill något annat än jämlikhet

De påstår att de värnar liv i abortfrågan, en fråga där de enkelt kan kräva ”rätten till liv”, eftersom kostnaderna och riskerna bärs av människor utan makt – unga, fattiga, tjejer. Men de avslöjar sig snabbt när redan födda barn aldrig blir lika viktiga som oönskade embryon. När de inte ens vill minska antalet aborter med de medel vi till skillnad från förbud vet fungerar: mer sexualupplysning, mer tillgängliga preventivmedel för unga, starkare arbetsrätt och förmåner vid graviditet och föräldraledighet. Dessa åtgärder fungerar ju bara om alla delar solidariskt på kostnaderna. Men det har de aldrig lust till. De vill nämligen något helt annat än jämlikhet.

Dessa extrema och högljudda röster tillåts av någon anledning att vara både talespersoner och gränsvakter för min tro i offentligheten. Det kan verka som ett enbart amerikanskt fenomen, men så är det inte. Det är dessa kristna som får utrymme även i de svenska nyheterna. Det är dessa som avbildas i dokumentärer, bland glammiga influencers och i populärkultur.

Kärnan i min tro

När jag till slut förstod att min fina hemförsamling faktiskt inte var ett undantag, nej, de var precis lika kristna som de där ”riktiga kristna” man hörde om i media, då blev tron en stolthet. Arbetet med alkoholister, flyktingar, romer och för en syn på Jesus som en sårbar människa, snarare än en härskare klädd i guld – allt detta fick sällan plats i medierna, men det är kärnan i min tro.

Jag insåg att det inte på något sätt är ”politiserande” att som kristen stå på de utsattas sida. De som anklagar mig för att ”politisera tron” gör själva just detta, när de kallar detta fundament i tron för något ”politiskt”. Det är inte alls extremt för en kristen att ta de fattigas perspektiv, utan snarare precis tvärtom, det är extremt att inte göra det. Oavsett vad tidningarna skriver.

Anna Ardin
diakon och krönikör i Sändaren