Finns det ett normaltillstånd för världen? Många av oss tänkte nog länge det. När mänskligheten väl fått smak för demokratiska fria val, hamburgerkedjor och samkönade äktenskap kommer ingen vilja ha något annat.
Detta sätt att leva kommer att sprida sig som en löpeld till jordens alla hörn. Den eviga freden kändes plötsligt inom räckhåll eftersom demokratier aldrig tycktes kriga mot varandra.
I dag inser vi att detta var naivt, att vi hade fel. Världen blev inget paradis. I stället är vi i början på något som sannolikt blir en mycket turbulent tid i mänsklighetens historia. Oförsonliga krig, klimatförändringar, flyktingströmmar, autokratisering, kapitalackumulering – hoten mot planetär och mänsklig blomstring tornar upp sig som mörka moln från alla håll. En perfekt storm är inte långt borta.
Så vad göra? Egentligen finns nog bara en sak. Att vi bryter oss loss från våra skärmar och skitdrömmar och börjar organisera oss. Detta är viktigt i sig så länge det inbegriper möten med verkliga människor och med ett syfte som är högre än oss själva. Om det så är i ett politiskt parti, ett pojkfotbollslag, en biodlarförening eller ett folkkök i kvarteret – allt sådant engagemang är viktigt just nu.
Samtidigt tror jag att det finns en gemenskap som mer än andra kommer att ha framtiden för sig, nämligen den lokala församlingen. Jag är inte naiv, jag vet att siffrorna på många håll pekar i motsatt riktning. Ändå inbillar jag mig att det är sant. Varför?
Ytterst sett därför att församlingen bärs av tron att det finns en Gud som älskar världen, som vill möta oss och som vill oss väl. Allt som sker i en församling är grundat i denna livshållning. När en enskild medlems privata tro växlar genom livet kan hon tryggt lita på kyrkans bergfasta tro. I en värld som skälver och skakar kommer kyrkan som trosfrisk gemenskap att kunna ge mening och sammanhang till så många fler.
Församlingen är också unik därför att den inte är en åsiktsgemenskap. ”Se hur de älskar varandra” sade man om den första kyrkan. ”Se hur de tjafsar om allt” kanske i dag skulle vara mer sanningsenligt. Men det finns något vackert också när vi inte är överens. Vi möts inte i församlingen för att vi delar ett visst intresse, eller ens för att vi gillar varandra. Vi möts som en brokig bordsgemenskap runt den uppståndne Kristus. Det tvingar oss till ständig träning i perspektivbyten och i att försöka tolka varandra välvilligt. Detta är inte lätt. Om det är svårt att leva nära människor som är lika en själv, hur svårt är det då inte att leva nära de som är olika? Men just detta, att sträva efter endräkt mitt i oenigheten, kan bli en superkraft när polariseringen riskerar att splittra hela världen.
Församlingen bär också på hoppet. Detta till trots har hon ingen naiv framtidstro. Men hon ser de längre linjerna, vet att ljuset en dag kommer att segra. Denna blick ger henne handlingskraft att i en mörk tid skapa små fickor av hopp, alltså sådant ytterst vanligt som gudstjänster, kyrkkaffe, scouter, språkkafé, second hand, körsång och hembesök hos äldre.
Men är hon trogen i det lilla kanske hon också är kapabel att mobilisera för en större kamp? Så tänk om församlingen trots sin skörhet är en sovande jätte? Medan hon ligger och sover ser hon ut som ett vanligt berg med skog på, men när hon vaknar rör hela marken på sig, som en jordbävning. Jag ber att det ska ske. Världen behöver det.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR