150-åriga kapellet får nytt liv

Baptistförsamlingen i Kövra, i Oviksbygden i södra Jämtland, är klassisk inom svensk frikyrkohistoria. Här fick väckelsen tidigt ett starkt fäste och här fostrades predikanter och inspiratörer som spred budskapet vidare, både i Sverige, USA och missionsländer. Mest känd bland dem var John Ongman, grundare till den rörelse som blev Örebromissionen.

Bygget påbörjades 1866

Församlingen bildades redan 1859, och behovet av ett eget bönhus blev snabbt uppenbart. Den lokala yrkeskompetensen mobiliserades och 1866 påbörjades bygget. 

Grund av natursten

Helt i enlighet med tradition och kunnande satsade man på en timrad byggnad med grund av natursten. Spåntak, två murstockar för eldstäderna. Som kvalitets- och statushöjande insats därutöver kläddes timret in med lerbruk och kalkputs, som sedan målades med kalkfärg.

Vid invigningen 1873 kunde den växande församlingen se med stolthet på en byggnad som skapats utifrån lokala behov, med kända material som hämtats från platsen, som man visste kunde ge hållbarhet för lång tid framåt, med rätt underhåll.

150 år senare står kapellet kvar, inbäddat i vitt efter den snörikaste förvintern på många år.

Jag får en genomgång av byggnadens tillstånd av Markus Larsson, en av tre medlemmar i församlingen, som nu tillhör Equmeniakyrkan. Själv boende i det ”nya” kapellet på samma gård (invigt 1925) har han i nio års tid haft förmånen att lära känna den byggnad han förevisar.

Grundlig kunskap

Och han gör det med grundlig kunskap, för det råkar vara så lämpligt ordnat, att Markus Larsson i sitt bagage har en byggnadsvårdsutbildning från Göteborgs universitet.

Vi börjar på utsidan, den väderutsatta södra gaveln. Markus Larsson har skottat upp en liten gång, så att man kan se väggen ända ner till marken.

– Här ser vi hur det kan gå när man för in ett material som inte samspelar med de ursprungliga, säger Markus Larsson och drar med handen över den gjutna sockeln.

Klädde in hela stengrunden

– Det var förmodligen på 1920-talet som man klädde in hela stengrunden på det här viset. Portlandcement hade blivit populärt och var lätt att arbeta med, det gav ett snyggt resultat. Och då lagade man också skador i kalkputsen med samma cement. På något ställe även med hönsnät som armering.

Här blev det fel på fel, till följd av metod- och materialval, förklarar Markus Larsson. Höns­nätet har rostat och hjälpt fukt att spridas upp i väggen; cementbruket med sin totala brist på rörlighet hänger inte med när timmer och kalkbruk i samspel sväller och krymper med temperatur- och fuktvariationer. Nya sprickor uppstår därför.

Möjlighet till fuktvandring

Vidare: inmurningen av grunden tog bort den möjlighet till fuktvandring som fanns i den gamla konstruktionen. Betongförslutningen har gjort att fukt ansamlats i syllen, det vill säga de träbalkar som ligger på grundstenarna och utgör stomme för väggar och golvbjälkar. Dessutom bygger betongsockeln ut en bit, utöver väggen, vilket gör att snö och regn får större inflytande.

Bästa välmening

Det är denna åtgärd, utförd i bästa välmening, men med övertro på ett en gång i tiden nyinfört material, som orsakat den i ingressen beskrivna golvsvikten. 

– Det finns helt enkelt inget stöd under golvbräderna, konstaterar Markus när han placerar sin kroppstyngd på golvet i gavelhörnet. Det blir flera centimeters glapp mot golvsockeln.

Men samtidigt behöver det sägas: huset är så rejält och klokt byggt från början, så de skador som uppstått går att åtgärda. Och man kan vara tacksam för att till exempel de sexton fönstren inte drabbats av klåfingriga moderniseringar. Träet i de 150-åriga bågarna är i och för sig så urfrätt att det knappt finns någon kittfals kvar, men tack vare det tätvuxna virkets grundkvalitet går de ändå att renovera. 

– Man kan ta ut glasen och fräsa en djupare fals, sen går det utmärkt att kitta igen, och fönstren kan hålla många år till. Linoljekitt och linoljefärg är det som gäller för fönsterrenovering.

I huvudsak i orginalskick

Sannolikt är bönhuset i Kövra den äldsta frikyrkobyggnad i landet som fortfarande ägs och används av samma församling som ursprungligen byggde den. Inte minst därför, och för att den i huvudsak är i sitt originalskick, bör den rustas upp och bevaras, menar den lilla församlingen och dess vänner. Ett åtgärdsprogram ska nu tas fram, i samarbete med byggnadsvårdsexpertis vid Länsmuséet Jamtli. Med det som underlag finns möjlighet att söka ­finansiering av olika slag för byggnadsvårdande åtgärder. Men det kommer att krävas ett stort mått av ideellt arbete också – och privata insamlingar.

Vi avslutar dagen vid Markus Larsson’ köksbord, en långtrappa upp i ”nya” kapellet, där man har utsikt rakt ner på föregångaren.

– Vi har i alla fall fixat taket för några år sedan, konstaterar Markus Larsson. Vi hittade rätt sorts takpannor så att vi kunde byta ut de trasiga. Men skorstenarna vittrar sönder mer och mer, och kråkfåglarna har byggt bo i rökgångarna …