Att våga kasta sig ut i tillit

Han är bara ­snäppet över ett år och hans mamma bär honom förbi rummet där jag har sovplats denna helg. När han ser mig räcker han ut armarna och kastar sig framåt i min riktning. Det är ett stråk i hjärtat som gör ont av kärlek just då. Jag får vara en av hans anknytningspersoner. Vi kan inte ses jätteofta med ett antal mil mellan oss, ändå finns det en trygg igenkänning. Något som gör att han kan ta ett kast in i tilliten till någon annan än föräldern.

Livet kan bli mer hanterbart

Anknytningen i barndomen är med och formar oss och våra kommande relationer och omständigheter i livet. Senare i livet är det en hel del människor som får göra upp med den där anknytningen som påverkar hur vi ­reagerar, tolkar och förhåller oss till oss själva och vår omvärld. Det kan vara en smärtsam resa att möta det som brustit i barndomen på olika sätt, men den är värd mödan. Om man tar sig igenom den med rätt stöd kan livet bli mer hanterbart och friare.

Vi söker oss gärna till ordet ”lättare”, för kunde inte livet få bli just det, lättare? Men, ”hanterbart” är ett mer sant ord om ett hållbart liv. Nog finns det en del användbara så kallade ”life hacks” men de gäller sällan det inre livet. Det som är det liv som ska hålla längst när kroppen möter olika motstånd och åldras. Livet blir sällan lättare med åren. Kanske kan det dock bli något lättare att förhålla sig till?

Försoningens resa

Henri Nouwen, bland annat romerskt-katolsk präst och författare som gick ur tiden 1996, hade sin beskärda kamp i livet mot ensamhet och ångest. Han skrev en gång om att man behöver frihet att strosa runt i sin inre trädgård, kratta löv och rensa vägen så att det går lätt att hitta till sitt hjärta. Först kan vi känna rädsla och osäkerhet inför denna kanske okända terräng, men när vi har varit där ett tag kan det ge oss en djup längtan att bli kvar hemma hos oss själva. Det är en fin beskrivning tycker jag kring hur resan i det inre livet kan se ut. En form av försoningens resa genom det som inte blev som vi önskade och det som blev bra ändå.

Jag kan inte låta bli att tänka på visdiktaren Olle Adolphsons slutord i visan Trubbel: ”Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar och ta vårt liv och mina katter som de är. Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar, dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!”

Trygg anknytning

Tillbaka till det lilla barnets tillit. Som räknar med att någon tar emot när den kastar sig rakt ut. Ettåringar har en förmåga att göra allt som är livsfarligt utan att veta om det, men det är också den tilltron och nyfikenheten till världen som är fascinerande. Med en trygg anknytning kommer mognaden i den takt den behöver. Tilliten behöver också underhållas av oss som lever kring barnet.

Jag hoppas att min väns son om sisådär 15 år även då ska våga räcka ut armarna och kasta sig i min, eller någon annan nära vuxens riktning när det behövs. Att tilliten får bära även när stegen in i vuxenvärlden är omvälvande och förvirrande, men kanske någorlunda hanterbara med hjälp av nära och kära som fortsätter att älska och gestalta nåd och anknytning och vågar vara i sina inre trädgårdar och rensa när det behövs.

Och så hoppas jag att jag själv vågar kasta mig i tillit i Guds riktning med samma självklarhet som ettåringen.

Therese Palmqvist
pastor i Leksand