Jan Erixon: Dostojevskij visar att kristen tro är något verkligt

Jan Erixon har besökt många svenska församlingar som evangelist, men hans evangelisttjänst var inte begränsad till Sverige. Efter att Berlinmuren föll fick han i uppdrag av Svenska missionsförbundet att återstarta det missionsarbete som avbröts av den ryska revolutionen. Under många år reste han därför i Ryssland och Ukraina. Fjodor Dostojevskij blev en följeslagare på vägen. Kärleken till och kunskapen om den store ryske författaren gav honom också en ingång till människor som han mötte, bland annat i de ryska universiteten.

– Dostojevskijs Kristusfascination var något som de flesta studenter aldrig riktigt tänkt på, säger han.

Dostojevskij brukar ­betraktas som en av litteraturhistoriens främsta författare, en djupt troende kristen som i sina verk speglar avfall och förtröstan, nihilism och gudstro. Jan Erixon har främst intresserat sig för hans andliga sidor, något som redan år 2004 resulterade i Någon besökte min själ – om Dostojevskijs andliga resa, en bok som kom att översättas till ryska. Nu kommer den andra boken med ett liknande tema, Därför väljer jag Kristus.

– Min främsta avsikt med intresset för Dostojevskij är att sprida kunskapen om Jesus Kristus, säger han.

Försökt samla insikter

I boken har han försökt att samla insikter från den litteraturvetenskapliga forskningen så att fler ska kunna ta till sig kunskapen. Han tycker det finns många tecken på att många idag inte förstår hur central den kristna tron är i Dostojevskijs verk.

– För lite mer än ett år sedan uppfördes Dostojevskijs Brott och straff på Dramaten i Stockholm. Om regissörens bearbetning av mötet mellan Raskolnikov och Sonja skrev Amelie Björck i Aftonbladet att ”scenen försvagas av vår tids bristande kontakt med den Gud som i romanen är enda räddningen”.

Men genom Dostojevskijs konstnärliga gåva upptäcker jag att han läser mig mer än jag läser honom.  Jan Erixon

Jan Erixon ser paralleller mellan vår tid och 1800-talets Ryssland. Dostojevskij reagerade mot det västerländska inflytandet: på ateism, liberalism och nihilism som han menade hotade den kristna tron och det traditionella ryska samhället.

– Boken handlar till väsentliga delar om mötet mellan en kristen föreställningsvärld på reträtt och nya samhällsomvälvande tankegångar på frammarsch. Det mötet avslöjar Dostojevskijs egen brottning.

Utsugen bondebefolkning

Ryssland på 1800-talet var ju en stat med en enväldig tsar och en utsugen bondebefolkning. Är det verkligen så enkelt som att det västeuropeiska inflytande enbart var negativt?

– Dostojevskij har aldrig favoriserat utsugningen av bondebefolkningen. Tvärtom! Han hölls frihetsberövad under tio år bland annat på grund av att han kämpade mot livegenskapen som terroriserade bönderna. Den liberalism som Dostojevskij nämner vänder sig mot ett annat håll. I sin dagbok skriver han: ”Folket har återgivit mig Kristus, som jag lärt känna i mitt föräldrahem, men som jag sedan förlorade när jag själv blev liberal europé.”

Den rysk-ortodoxa kyrkan under 1800-talet var ju en hierarkisk kyrka som stöttade tsar­dömet. Samma kyrka välsignar i dag Putins krig. Du tycker inte att den rysk-ortodoxa tron och kyrkan behöver problematiseras mer än vad du gör i boken?

– Jo, om det varit min uppgift att säga mer än om Dostojevskijs kamp med tron och mot tron. Men det ligger inte inom ­ramen för min forskning. Mina erfarenheter av den rysk-ortodoxa kyrkan under kortare eller längre perioder i Ryssland och Ukraina ligger inte utmed den hierarkiska nivån, utan bland det vanliga folket.

Hur kan Dostojevskij hjälpa vårt andliga liv?

– I Bröderna Karamazov ger staretsen Zosima, klostrets andlige vägledare, Aljosja (en av bokens huvudpersoner) en biografisk bild av sin egen andliga utveckling knuten till Kristus. Både Zosimas och Aljosjas kristendomsuppfattning avser att visa läsaren att äkta kristen tro inte är en ­abstraktion, den är något överskådligt och verkligt.

Hur har Dostojevskij förändrat dig?

– Genom att förstå att Jesus är ”syndares och sorgsnas vän”, och att han ”vandrar hos oss än”. Detta vet jag naturligtvis sen tidigare. Men genom Dostojevskijs konstnärliga gåva upptäcker jag att han läser mig mer än jag läser honom.