Inför påsken har jag pratat med mina barn om uttåget ur Egypten. Vi har läst Dalevis utmärkta barnbibel och kollat på Disneyrullen Prinsen av Egypten. Min ateistiske man blev till en början lite obekväm av att barnen begär bibelläsning på kvällarna, men tack vare de här berättelserna kommer värdefulla öppningar för att prata om livets stora frågor på ett sätt som blir både lätt och roligt. Det märker ju han också.
Tillbaka till uttåget. Historien här är ganska enkel, med Guds hjälp befriar prinsen Moses sitt folk från slaveri. Havet öppnar sig för de flyende och dränker förföljarna. Slut.
Men innan dess händer något oerhört centralt. Något som jag aldrig har tänkt på, men som barnen fastnade för. Moses träffar en rebell i öknen, Zipporah. Vilket folk tillhör hon, mamma? Den enkla historien om en enskild man, en hjälte, som räddar ett folk blev plötsligt betydligt mer komplicerad. För vem var hon egentligen, Zipporah?
Vi tar det från början. Farao, Egyptens kung, son av solen, byggde sitt imperium med hjälp av slavar. Massor av slavar som arbetade och dog under vidriga förhållanden. Slavar som efter hand allt mer började snacka ihop sig. Eller som jag brukar säga – organisera sig. De började inse att slaveri är mot Guds vilja, trots att Faraos Gudar påstod motsatsen. De började i stället tro på en helt annan sorts gud, en som avskyr slaveri. De började tro att det inte alls bara är Farao som är Guds avbild utan att alla människor är det!
Farao blev förstås orolig att de skulle bli för många. Makthavare brukar bli det när deras underordnade tror på andra gudar, andra auktoriteter, när de organiserar sig och stärker sin egen identitet. Så en dag beordrade Farao ett massmord – på bebisar! Familjerna försökte kämpa emot, försökte gömma sina barn och åtminstone en unge blev utsatt i en korg på Nilen. Hur många som drunknade och blev krokodilmat vet vi inte. Men enligt bibeln var det en som klarade sig. När barnet låg och guppade i vassen skedde miraklet; Faraos egen dotter hittade korgen och tog honom.
Enligt DreamWorks-filmen växte Moses upp som bror och bästis till Ramses. Men där Ramses var på väg att bli Farao fick Moses så småningom veta vem han verkligen var. Då förstod han också hur orättvist Egypten var organiserat. Han började helt enkelt tro på slavarnas gud i stället för härskarnas. På jämlikhet i stället för hierarki. På förändring i stället för förtryckets status quo. Och när en vakt piskade en slav hade han ihjäl vakten.
Han kände sig tvungen att fly, ut i öknen, och där träffade han Zipporah, en svart tjej, dotter till en drusisk profet. Druserna var också hotade av Farao och hans imperium, druser blev också kidnappade och sålda som slavar. Zipporah och Moses gifter sig och bor där i öknen.
Sedan händer något helt galet. En buske börjar brinna och Gud säger åt Moses att han måste rädda sitt folk ur Egypten. Okej, säger Moses, lämnar öknen och gör ett försök. Ni vet hur det går med alla plågorna och hur han lyckas öppna havet och befria slavarna. Men vad ni kanske inte vet är att Moses biologiska syrra Miriam blir sur när Moses kommer tillbaka för att rädda dem alla. Varför undrar ni kanske? Jo, för att Moses gift sig med Zipporah. Som så många både före och efter Miriam har hon den här dåliga idén att ”vi” ska separera oss från ”de andra”. Och Gud blir arg på Miriam för det. Så sagolikt arg att han ger henne lepra.
Så där har ni det, de viktigaste budskapen jag har fått den här påsken: Gud avskyr både slaveri eller rasism, och Gud hjälper oss – men vi måste göra vår del och organisera oss. Med solidaritet, kärlek och Guds hjälp kan vi förändra hela världen i grunden.
ANNA ARDIN
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR