Nyhet

Allt fler "nones" utmanar i framtidens religiösa landskap

Hur kommer det religiösa landskapet i Sverige se ut i framtiden? Kommer religionens roll förminskas eller kan den snarare tillföra något till den gemensamma berättelsen? Det var frågor som diskuterades när Equmeniakyrkan och studieförbundet Bilda inbjöd till samtal i Almedalen.

Allt starkare krafter hävdar att religionen en  en privatsak som bör hållas utanför det offentliga rummet. Samtidigt menar andra att religionen är en garant för öppenhet och demokrati.

En sak står fast. Religion är knappat en sjukdom som låter sig botas.

Att diskutera religionens roll i framtidens Sverige på en timma är därför ett kamikazeprojekt. En god ansats som gör att samtalet lätt blir för allmänt och spretigt.

För David Thurfjell, professor i religionsvetenskap är det en slående skillnad mellan vad som händer i människors liv och själva berättelsen om vad de upplevt. I det glappet uppstår ett uppskruvat samtalsläge och ökad polarisering som målar upp religiositet som ett hot. Kanske inte så konstigt att allt fler definierar sig som ”nones”; människor som inte identifierar sig med någon konkret religion.

Enligt amerikanska forskningsinstitutet Pew ökar ständigt andelen ”nones” i USA och i Europa. Globalt kommer denna grupp däremot att minska inom de närmaste decennierna. Enligt nya undersökningar kommer allt fler unga med kristen bakgrund upphöra att tillhöra en religiös grupp jämfört med exempelvis judar, muslimer och sikher. Vad gör det med religionens roll framtiden?

Samtidigt ser vi spår av sekulariseringen överallt, menar Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet. Även i länder som Turkiet där islams inflytande stärks allt mer.

– Det finns en samhörighet inom minoriteterna,  en politisk resurs som borde ses som en tillgång snarare än en belastning, menar Elena Namli.

– Minoriteterna är ett en måttstock för hur ett samhälle mår,  inflikar Jenny Dobers regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan.

Och eftersom Sverige länge varit ett majoritetssamhälle har vi haft svårt att hantera minoriteter.

2015 blev en tydlig vändpunkt i Sverige, anser Joel Halldorf, lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm.

– Den stora flyktingströmmen gjorde att vi upptäckte att staten inte var så stark som den tror, samtidigt som vi upptäckte att kyrkan är starkare än vi tror. Visst finns det en oro för riskerna med religionen, men det var en ny upptäckt att det också finns en stark potential, menar Joel Halldorf. 

Men det finns också en baksida av ett ökat ansvar för civilsamhället, menar David Thurfjell. På vem ska välfärden bygga? Vem bär ansvaret?

Även Elena Namli ser stora risker i att civilsamhället ska avlasta staten.

 – Det är viktigt att utmana strukturer som vi inte är nöjda med men inte gå för långt i det. Det är viktigt att utmana men lösningen ligger inte i att avlasta staten.

Det som staten inte kan tillhandahålla är gemenskap och sammanhållning. Det gör däremot ofta religionen, som kan fungera som en ram i samhället.

– Men om ideologierna är döda och ramen är tom, frodas konsumismen. Istället måste vi hitta sätt att fylla ramen med en mångfald av färger som samverkar, enligt Joel Halldorf.

Frågan är hur den ramen ska fyllas. Och hur den samexistensen kan bli möjlig, undrar Anna Lindman.

– Det är i alla fall inget som staten ska ordna. Istället måste vi bejaka och söka samverkan i första hand på lokal nivå. Självklart finns det inga enkla lösningar och det finns alltid risker. Vad som krävs är långa relationer, en förståelse för religion och en politisk attityd till vad minoriteter kan bidra med, säger Joel Halldorf.

– Visst vore det lättare om alla var överens, men man måste vara fascistoid om man måste vara överens, tycker Elena Namli.

Vad är det då i religionen som gör oss till bättre människor, undrar samtalsledaren Anna Lindman.

– En sällsynt förmåga att skapa en berättelse och berätta fram vår värld. Det finns en otrolig sprängkraft i det. Både på gott och på ont, understryker David Thurfjell. Länder med lång erfarenhet av religiös mångfald försöker inte berätta en gemensam berättelse. Sverige kommer inom ett par decennier att bli Europas mest mångreligiösa land. Hur ska vi hantera den berättelsen?

Marie Starck

Arrangörer: Nämnden för statens stöd till trossamfund, Teologiska högskolan Stockholm, Equmeniakyrkan och studieförbundet Bilda

 

 

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar