Så planerar du inför pensionen

Ovissheten inför framtiden skrämmer många när de ska lämna ett arbete som fyllt ­livet med mening. Andra, som sliter hårt i ett fysiskt krävande jobb eller inom ett yrke där man aldrig känt sig riktigt hemma, ser längtansfullt fram mot pensioneringen. Äntligen frihet att göra vad man vill!

Stor omställning

Men oavsett om man älskar eller ogillar sitt jobb väntar en stor omställning när yrkeslivet tar slut. Därför är det klokt att förbereda sig.

För dem som gjort yrket till sin identitet gäller det att i god tid hitta andra intressen att odla. För dem vars yrkesliv mest varit ett skavande ”måste” gäller det att ladda för en ny era i livet, där drömmar kan förverkligas.

För båda grupperna handlar det om att hitta sig själv. I tid. För den som älskar sitt jobb är frågan: Vem är jag, när jag inte har kvar min yrkesidentitet? För den vars arbete mest varit en börda är frågan: Vem är den person som aldrig fick slå ut i blom under yrkeslivet?

För alla gäller, tror jag, vad professor emerita Bodil Jönsson en gång sa i en DN-intervju om pensionärslivet: ”Man måste ha ett bärande livsinnehåll, något som håller nyfikenheten vid liv.”

Behovet av att få känna sig behövd är allmänmänskligt.

Samma sak, men med andra ord, sa den då 86-åriga operasångerskan Kjerstin Dellert (1925–2018) när jag intervjuade henne för min bok Passionärerna: ”Man måste ha ett starkt intresse som fyller vardagen, annars försvinner livslusten.”

Nästan förlamande smärta

Den mångsidiga och populära artisten beskrev den nästan förlamande smärta hon kände den dag när hennes loge i opera­huset tömdes för att ge plats åt någon annan.

”Det som gör ont är den där känslan av att man inte behövs längre… Man var utbytbar. Man kunde ersättas.”

Den känslan är inte unik för operastjärnor och andra offentliga personer. Behovet av att få känna sig behövd är allmänmänskligt.

Där tror jag att civilsamhället fyller en viktig funktion. I församling- och föreningsliv byggs sociala nätverk. Där odlas gemenskap. Där erbjuds också möjligheter till volontära insatser av pensionärer, som därmed får ett rikare liv.

Viktigt arbete genom frivilligarbete

Tänk bara på alla de secondhand-butiker, där många som lämnat yrkeslivet ger ett viktigt bidrag genom sitt frivilligarbete – inte bara till sin kyrka eller förening, utan också till bistånd åt socialt utsatta människor i Sverige eller i länder med utbredd fattigdom. Det är ett engagemang som ger en djup tillfredsställelse.

När jag för några år sedan intervjuade den politiske veteranen och ytterst aktive pensionären Thage G Peterson bad jag honom om levnadsråd till pensionärer.

”Ska man leva ett rikt liv kan man inte bara leva i det förgångna. Den som låter gårdagen ta över blir lätt sur och bitter och tycker det var bättre förr.”

Livet tar inte slut med yrkeslivet

Se framåt, var hans maning. En maning som i hög grad gäller den som ännu inte nått pensionsåldern. Livet tar inte slut med yrkeslivet. Det fortsätter.

Min far var nybyggare i södra Lappland. Hans liv var strävsamt. Han odlade motsträvig mark. Frosten tog ofta död på spirande hopp. Vintertid vadade han i djup snö och fällde träd som skulle bli timmer.

För honom blev den magra pensionen en nästan ofattbar välsignelse. Under ganska många friska år kunde han vandra till fiskekojan vid fjällsjön, en mil från hemmet. Lägga ut nät. Filosofera över en sotig kaffepanna över öppen eld.

Han hörde till dem som under hela sitt liv haft ett stort intresse för fiske, för natur, för friluftsliv. Ett intresse som nu fick blomma ut.

Så kan det vara för den som levt långt från strålkastarljuset och inte haft ett yrkesliv med så många ljuspunkter, men som får några gyllene år. Det är också något att se fram mot!

Pensionären Stig, 83: Planera – det gör friheten större​

Också frihet behöver en viss struktur om man vill vara riktigt fri. Det säger Stig Öberg, 83, om livet som pensionär.

Född i ett pingstkapell i Laxbäcken, Vilhelmina, blev han pingströrelsen trogen. Samtidigt är han en utpräglad ekumen som oblygt kliver över kyrkogränser och odlar vänskap varhelst han går fram.

Även i Malmparken i Sollen­tuna där han ofta promenerar, omgiven av nästan idel nysvenskar. Parken gränsar till miljonprogramsområdet Malmvägen, där det bor människor från ett 60-tal länder.

– Det blir en hel del spännande möten när jag rör mig i den fina parken. Om man ser en främmande människa i ögonen får man ofta ett leende till svar, och då uppstår gärna ett spontant samtal.

Och samtal är han bra på, folkhögskoleläraren som under lång tid utbildat själavårdare.

Flyttade till nyproducerad lägenhet

För några år sedan flyttade Stig och Ruth Öberg till en nyproducerad lägenhet med utsikt mot Malmvägen på andra sidan parken. Ett område som ofta förknippas med gängkriminalitet och social oro.

– Visst finns det stora problem här. Men vi gillar den internationella touchen. När vi sitter på vår balkong vid kanten av Malmparken kan höra väldigt många olika språk talas av människor som går förbi. Det är härligt.

När jag frågar vad den pensionerade pastorn, Grönlandsmissionären och läraren fyller sin dag med faller balkongobservationen på plats.

– Jag har pluggat mycket sen jag blev pensionär. Inte minst språk – grammatik är ett stort intresse. Sedan mitt samiska ursprung blev bekräftat för några år sedan började jag studera syd­samiska. Dessutom håller jag i gång grönländskan genom kontakter på sociala medier. Det blir en hel del danska också.

Vistas i naturen

Fyra barn, tolv barnbarn och tolv barnbarnsbarn är också sådant som fyller en pensionärs tid. Och så gör han mycket tillsammans med sin hustru, förstås. Till exempel vistas i naturen, vilket båda älskar. Långsamt? Aldrig.

Fram till hjärtinfarkten för fem år sedan var han en flitigt anlitad själavårdare.

– Behovet är stort, men efter den smällen orkade jag inte jobba som förr. Men en hel del skrivande har det fortsatt blivit, bland annat som bokrecensent.

Om Stig Öberg, 83, skulle ge Stig Öberg, 65, ett råd, vad skulle det vara?

– När jag gick i pension såg jag ett hav av tid framför mig. Vad jag nu ser i backspegeln är att jag borde ha skapat mer struktur i detta hav. Inte bara hoppat på olika saker här och där. En viss planering gör inte friheten mindre, utan större. Det hade varit till gagn för mig själv, och för min fru och familj i övrigt.