Nyhet

Dialog är hedersdoktorns väg till samlevnad

I hela sitt liv har hon jobbat med mänskliga möten. På Sigtunastiftelsen, på Se människan och på Bilda. Nu har journalisten och folkbildaren Lisbeth Gustafsson utsetts till hedersdoktor

Intervjun går till att börja med inte riktigt som den ska när vi träffas på ett café i centrala Stockholm. Den nybakade hedersdoktorn vill alls inte bara tala om sig själv och sin gärning. Åtminstone inte innan hon förhört sig om mig, och om Sändaren, där hon i många år verkat som krönikör.

Ömsesidig dialog, alltså, snarare än frågor och svar. Sådan är hon, Lisbeth Gustafsson. Det medmänskliga mötet på lika villkor.

Fast nu är det förstås om henne detta ska handla. Hon som just hållit doktorsföreläsning och firat sin utmärkelse i dagarna två, med en bal på slottet som grande finale.

— Det var fantastiskt, berättar hon, och avslöjar att utmärkelsen kom som en stor överraskning.

En hedersdoktor belönas för sin livsgärning, någon särskild motivation anses inte behövas. Så även i Lisbeth Gustafssons fall. Hon, som redan på 80-talet lämnade nyhetsredaktionen på Aktuellt för att arbeta med djupare samtal.

Det blev många år på Sigtunastiftelsen, som hon i sin föreläsning beskriver som en dialogplats och en evangelisk kulturakademi med kristna förtecken. Något helt annat alltså än den politiska journalistiken som utgår från ”den ekonomiska teorins ganska reducerande bild av människan”.

Det är den reduceringen eller förminskande synsätt på människan som lett fram till dagens uppror mot auktoriteter och uttåg från etablerade sammanhang, skriver hon. För ”när människan reduceras till bara det som är mätbart och synligt kan hon lätt förlora sitt värde och känslan av mening.”

Existentiell ohälsa kallar hon det. Och botemedlet är alltså ett fördjupat samtal om vad det innebär att vara människa.

— De teologiska uttrycken kommer starkt nu och det beror på att människor, de unga och medelålders, inte längre bär på en ryggsäck av fördomar mot tro och kyrka.

— Det är ett nytt läge. Det finns en rad nya samfund och religiösa idéer i samhället. De unga är öppna och frimodiga. Det har aldrig funnits en sådan öppenhet gentemot religiösa frågor som nu, säger hon och ser glad ut.

— Men det finns ett kommunikationsproblematik mellan samfund/kyrkor och människor. En lyhördhet som saknas.

Därför behövs dialogisk kompetens.  Nu mer än någonsin. Det mångkulturella samhället ställer andra och nya krav på sina medborgare.

— Det är ju fascinerande att se hur tjänstemännen i kommunerna vädjar till det lokala ekumeniska rådet om hjälp med dialogen.

För dialogen är vägen till samlevnad, det är hon övertygad om.

Det är en övertygelse som stärkts under hennes fyra år som biträdande förbundsrektor i studieförbundet Bilda.

En post hon lämnade i september, och även om ett av skälen var en hög arbetsbelastning och viljan att kunna tänka och leva fritt de sista yrkesverksamma åren, så fanns det andra skäl också.

Som att Bilda borde våga ha en kristen profil fullt ut, som vårdar och utvecklar de frikyrkliga, katolska och ortodoxa arven.

Därmed inte sagt att man inte skulle gått ihop med Sensus, säger hon, men anser att samgåendet var dåligt förberett.

— Så att det inte blev av, förvånade mig inte särskilt.

Fast hon vill inte diskutera det närmare eftersom hon faktiskt aldrig var inblandad.

— Jag ställdes utanför formuleringen av visionen, säger hon bara och berättar istället om alla givande möten hon fått vara med om; mellan kaldeiska präster och hiphoppare, mellan kristna och muslimer från länder där krigsyxan fortfarande är framme och slipad.

— Man behöver inte överta varandras åsikter, understryker hon. Men man måste visa respekt och försöka förstå varandra.

— Det kan vara känsligt, men det går, säger hon bestämt och understryker att ett dialogiskt förhållningssätt utmanar en del i traditionell teologin också. Exempelvis det där med sanningsanspråken.

Och dialog med ett demokratiskt förhållningssätt måste med nödvändighet också utmana den kyrkliga hierarkin. Så att alla människors ges en röst och får göra sig hörda.

Här har smågrupper visat sig vara en framkomlig väg. En välkänd mötesform inom frikyrkan, men nydanande på andra håll, där de kan göra stor skillnad för exempelvis integration.  

— Alla kan lära sig dialog som ett verktyg, men man måste vara genuint nyfiken på andra människor. Härbärgera en vilja att veta och lära känna.

Med en bakgrund som kultursekreterare i Svenska kyrkan och ett förflutet som ansvarig för Svenska kyrkans scen Se människan på bokmässan i Göteborg, har hon ofta befunnit sig i skärningspunkten mellan religion och kultur. Dels kyrkans utåtriktade arbete, dels den profana kulturens allt starkare religiösa uttryck.

Men det ställer kyrkan inför helt nya utmaningar, varnar hon.

— Risken är att kyrkan blir för beroende av det publika. Att man anpassar sig för mycket till kommersialismens villkor. Just nu är det fantastiskt, men det gäller alltså att se upp.

Men frågan jag måste ställa till henne som står mitt i skärningspunkten kultur/religion är om det ändå inte kan finnas en kultur utan religion? En helt sekulär sådan?

— Vilken bra fråga, kontrar hon. Det är något vi diskuterade dagligen på Bilda. Men själv har jag alltid varit buren av en inifrån kommande känsla av samband. Jag skulle gärna se att vi kom förbi uppdelningen i heligt kontra profant. Vi lever i ett postsekulärt samhälle.

Hon menar att andlighet kommer i så många former, att man måste hjälpa människor att komma vidare och hitta sin vuxna tro.

Just nu har hon ett projekt där hon dokumenterar dessa fromhetsuttryck i Katarina församling i Stockholm. Den kyrka i Sverige som lockar flest människor till förmiddagsgudstjänsterna.

— Där är både välsignelse och bråk. Det är väckelse och jag älskar att stå mitt i den. 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar