Gabriel har hittat sin plats i kyrkan

Inledning, gemensam sång, bibelläsning, solosång, predikan… Det är en innehållsrik gudstjänst.
Gabriel Bryngelsson börjar tycka att det är för många punkter. Det kryper i kroppen. Han småpratar med sin mamma och påpekar att han är otålig. Hon lugnar och försäkrar att allt är i sin ordning.
Ingen störs av deras samtal för de talar teckenspråk. Helt tyst.
Gabriel undrar hur lång tid det egentligen är kvar innan det är dags för nattvarden. För han ska ju hjälpa till då, och han längtar efter det. Att få vara delaktig, att bidra med det han kan.

Nattvardsutdelning

Det här med nattvardsutdelning tog sin början vid en semester på Klintagården på Öland.
– Gårdspastorn där fångade upp Gabriel så han fick vara med och åka runt och dela ut frukostfrallor bland husvagnarna, berättar mamma Åsa Bryngelsson.
– Det gick så bra för han var van vid barn med funktions­hinder. En dag var Gabriel med honom och hjälpte till vid nattvarden. Då grät jag, säger Åsa med en varm blick.
Tillbaka hemma i Rävåskyrkan i Karlskoga fick Gabriel stå med församlingsmedlemmen Barbro Stomsjö vid nattvarden, så ofta han ville. Numera gör han det tillsammans med pastor Mikael Andersson.
I dag är det Mikael som predikar och han talar om att tolka och förstå Guds ord.
Hur en ungdom med Down syndrom förstår är svårt att veta. Men så mycket har Gabriel tagit till sig så att han är fast besluten att leva med Gud, och som ett bevis ville han för tre år sedan absolut döpas.
– Vi tänkte att det kanske bara var en idé för att han hade varit med på ett dop och sett hur det går till. Men han gav sig inte, frågan kom upp gång på gång, berättar Åsa.
Det blev en lycklig dag.

Gabriel Bryngelsson går på riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro. Familjen är lantbrukare och bor på landet utanför Karlskoga, så Gabriel åker taxi till skolan. 40 minuter tar det, säger han med teckenspråk.
På fritiden gillar han att umgås med sin bästa vän.
– Vi tecknar till varandra i telefon, förklarar han.
– Att gräva är också roligt, ­säger han och det kommer väl till pass på gården emellanåt.

Prova på bergsklättring

Att vara ute i naturen är bland det bästa. En ny erfarenhet var när han besökte sin syster i Umeå och fick prova på bergsklättring. Han visar några bilder och hoppas att få klättra igen så ofta det går.
Att gå till kyrkan hör till veckans viktiga händelser.
– Det är en trygghet för Gabriel att vara här. Han har växt upp här, är van vid miljön och vet vad som gäller, säger pappa Sören Bryngelsson.
– Han är social men det behöver vara kravlöst. Man kan inte sätta press på honom för då låser det sig, tillägger Sören.
Åsa och Sören betonar värdet för funktionshindrade av att få växa in i gemenskap och uppgifter långsamt.
– Man får se dem för de människor de är. De har fina gåvor de också, säger Sören.

Håller fatet med oblater

Äntligen är det dags. Mikael hämtar upp Gabriel och hans uppgift är att hålla fatet med oblater så att Mikael kan plocka därifrån och överräcka till var och en som kommer fram. Gabriel står blick still. Mycket närvarande. Det syns att han vet att detta är en helig stund.
För att spara på elen hålls gudstjänsterna vid fikaborden i församlingssalen i stället för i kyrksalen. Den fina träskålen för böneämnen har tagits med ner och står på sin nya plats. Där står också Gabriel och inväntar signalen om att få bära fram den vid förbönsstunden. Ingen i rummet hade kunnat göra det med större glädje.

Välsignelsen på teckenspråk

När gudstjänsten avslutas med välsignelsen brukar församlingen få den även på teckenspråk. Förmedlat av Gabriel. Just i dag kommer en känsla av oro över honom så tecknen följer inte med fullt ut. Men innerligheten finns där.
Vid fikat berättar Gabriel med självklarhet varför han så gärna vill gå till kyrkan på söndagarna.
– Det är roligt. Jag får träffa människorna här. Jag blir glad av det!
Det är flera som hejar lite extra på Gabriel. Som vanligt får han en kram av några damer som bryr sig lite extra om honom.
När kaffet är uppdrucket går Gabriel, glad och ivrig, in i köket och hämtar vagnen för att plocka ihop all disk. Någon från veckans servicegrupp hjälper också till.
 

En söndag senare i vinter ska det bli extra festligt kyrkfika, ­för då är det 20-årskalas för Gabriel. Det ser han verkligen fram emot.
För Mikael Andersson, pastor i Rävåskyrkan i Karlskoga, är det viktigt att människor med olika funktionshinder kan ges utrymme i församlingslivet. Han tänker att det annars finns en risk att vi blir alltför homogena i våra kyrkliga gemenskaper.
Åsa och Sören Bryngelsson, föräldrar till Gabriel, är tacksamma och glada att samspelet med pastorn fungerar bra.
– Vi har berättat för Micke hur Gabriel funkar, att man ­behöver vara tydlig och komma överens innan om vad som ska hända. Och allt han hjälper till med är på hans eget initiativ, ­säger Åsa.

Läser välsignelsen på teckenspråk

Gabriel delar gärna ut psalmböcker, plockar disk, bär fram bönekorgen, är nattvardstjänare och läser välsignelsen på teckenspråk.
– Vi har inte behövt göra några särskilda anpassningar. Men jag behöver förbereda Gabriel lite extra på vad som ska hända, säger Mikael Andersson.
Pastorn kan inte teckenspråk men samspelet fungerar ändå, de har lärt sig efterhand att kommunicera.
– Föräldrarna har berättat om vilka hinder och behov Gabriel har. Sedan handlar det om att vi lär känna varandra och veta hur vi fungerar, säger Mikael Andersson.
Det har inte uppstått några ­situationer som föranlett särskild planering eller diskussion, man har mer kunnat ta det som det kommer.
– Jag ser det som teologiskt viktigt att alla får plats, det är i de svaga vi ser Kristus. Det finns annars en risk för att vi blir alltför homogena, säger Mikael Andersson.