Det här med människors kläder och kroppar har ju inom församlingen alltid varit en ständigt aktuell fråga. Kanske framförallt hur kvinnor ska klä sig och se ut är inte ett helt ovanligt diskussionsämne för både män, men även kvinnor emellan. Vår kvinnlighet har genom kyrkans historia både provocerat och attraherat.

Nyligen så postade jag en bild på mig själv tillsammans med Finlands statsminister Sanna Marin, där jag ställde mig bakom henne under hashtagen #ImWithSanna. Sanna har hängts ut för sin klädsel i ett kvinnligt modemagasin.

Bilden har spridits över hela världen och många anser att hon inte klär sig representativt och värdigt för en statsminister. Jag anser inte att påhoppen varit befogade så jag ville visa mitt stöd varpå jag postade ett inlägg i sociala medier.

Solidaritetshandlingen resulterade i en massiv respons, där tusentals människor har engagerat sig och tyckt till. En del är arga över mitt inlägg, andra peppande.

Vad som förvånar mig är hur femininitet och kvinnliga attribut fortfarande kan skapa en sådan stor debatt inom svensk kristenhet. Vad är det som gör att vi bryr oss så mycket om framförallt kvinnors klädsel och utseende? Många menade att jag som ”kristen profil”(sic), har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.

Så vad har vi kristna för riktlinjer att förhålla oss till när det kommer till klädsel? Vi klär oss för att representera oss själva som Guds ambassadörer. Alla kläder har sitt tillfälle och vi bör klä oss efter sammanhanget vi befinner oss i. Vi ska även ära Gud med vår kropp och med våra kläder. (1 Kor 6:20)

En del av kritiken som kommit bygger på att vi inte ska väcka lust hos varandra. Men vilket ansvar har vi för att inte väcka attraktion hos en annan människa? Alla har vi ett eget ansvar för våra reaktioner och uppstår det problem hos en person som har problem med att se en feminint klädd kvinna så ligger det primära ansvaret för att anpassa dennes tillvaro hos personen och inte omgivningen. Har du problem med urringningar, köp inte ett kvinnligt modemagasin. Kanske inte ett manligt heller för den delen. Gå inte till stranden om du inte klarar av att se tjejer i bikini.

Vi kan inte, för att citera Olof Edsinger, låta ”minoriteten ta majoriteten som gisslan”. Nej, det blir en snäv och ”icke-livsbejakande” kristendom om vi förordar en kultur där vi, om än i kärlek, underordnar oss alla potentiella laster vi som kyrka kan tänkas brottas med – även om vi på det personliga planet har ett särskilt ansvar för att visa hänsyn till de som ingår i vår närmsta gemenskap.

Jag tror att vi begår en större synd om vi bidrar till en församlingskultur som är snäv och har lågt i tak. Jag tror att vi istället behöver ta ett ännu större gemensamt ansvar för att visa på att det som ”kristen” både går att se ut och vara på väldigt många olika sätt, något som inte minst P-O Flodström och Olof Brandts kampanj på Bibeln Idag #härförattstanna visat på under det gångna året.

Vi behöver acceptera och bejaka den mångfald Gud skapat oss till och acceptera att ”opposite attracts”. Vi behöver uppmuntra varandra i att våga vara oss själva. Vi kristna är inte massproducerade att se likadana ut och klä oss likadant. Våga vara ditt original så som Gud har skapat just dig.

För att travestera Martin Luthers bevingade ord, så kan; ”ingen kan hindra en rosa helikopter från att flyga över ditt huvud,
däremot har du kontrollen över att bevilja den landningstillstånd”.

Går du dock från tanke till handling och gör något av den attraktionen som riskerar skada dig själv eller andra i det fall du är gift. Men att känna attraktion till en annan person är lika lite synd som att känna hunger från doften av din favoritmat. Det är en biologisk aspekt att samma del av hjärnan som gör att vi känner hunger när vi känner doften och smaken av mat är exakt samma del av hjärnan som ger oss njutning när vi ser och känner doften av en attraktiv person.

Vilket ansvar har vi som individer att inte väcka lust hos varandra? Vad tycker du?

CILLA ERIKSSON, entreprenör och programledare Kristna dejtingpodden