Jag menar att anfallet på Libyen måste vara en av de största skandalerna i Sveriges historia. Vi har varit med och förstört ett land. Vi har drivit människor på flykt. Nu verkar nästan ingen i Sverige vilja prata om det. Boken Libyenkrigets geopolitik – humanitär intervention eller kolonialkrig? av Ola Tunander har ofta förbigåtts med en hemsk tystnad i massmedia, precis som att runt sjuhundra svenskar har anmält sin egen regering, riksdag och försvarsmakt för krigsbrott (se highcrimes.org).

Libyenkriget väcker många smärtsamma frågor. Hur kunde det till exempel komma sig att media förut var så aktiva i ”marknadsföringen” av kriget och okritiskt förmedlade uppgifter som senare har visat sig inte stämma?

 Det är många lärdomar vi måste dra av det som skett. En av de viktigaste, menar jag, är att stoppa Sveriges samarbete med Nato. Ledande Nato-länder medverkade uppenbarligen från början till att skapa kriget i Libyen. Det var Nato som kom med en förfrågan om ett deltagande. Natos partnerskap för fred låter ju bra, men vi har blivit lurade. Nato är allt annat än en fredsorganisation. En annan lärdom är att FN måste förhindra att ”responsibility to protect” missbrukas igen.

Även militären och SAAB borde delta i den ursäkt, som statsministern borde lämna till det libyska folket. Militären behöver också delta i utredningen av krigsbrott. Om SAAB förslagsvis skulle göra något för att ta speciellt ansvar för flyktingar från Libyen, skulle de visa att före-taget och dess ägare inte är som andra krigsprofitörer.