Två skepp för Gaza

Jag är inte propalestinier, säger han samma dag som FN intervjuat honom via Skype om vad han såg och upplevde under kriget i Gaza i somras.

Vi sitter på ett trångt café en klämdag mitt i helgerna. Folk kommer in med stora reakassar, någon talar engelska en annan lättar sitt hjärta för en väninna. Vid det runda bordet mot fönstret njuter en man av varm soppa, samtidigt som kaffemaskinen brummar igång bakom marmordisken. Livet pågår.Inte pro palestinier?

— Det stämmer. Jag är pro mänskliga rättigheter. Jag kunde lika gärna varit i Västsahara, säger han.

Han heter Charlie Andreasson bor på Styrsö i Göteborgs södra skärgård, är 49 år och gillar ishockey med Frölunda som favoritlag. Han är intresserad av fredsfrågor och efter många år av egna studier började han läsa freds- och konflikthantering vid universitetet i Göteborg. Där fick han lära sig om de bakomliggande strukturerna i konflikten i Mellanöstern och att stormakterna dragit gränser genom etniska grupper. Han lärde sig också om mänskliga rättigheter.

— Mänskliga rättigheter kan inte tas från en människa, dessa rättigheter tillhör alla. Men de kan förnekas ett folk eller en människa, säger han.

Han menar också att om vi blundar för detta blir vi medskyldiga, vi måste ta vår del av ansvaret för att mänskliga rättigheter inte förnekas palestinierna. 

Vid universitetet fick han kontakt med Ship to Gaza och när organisationen köpt den gamla skonaren Estelle var det naturligt för Charlie att åka till Finland för att iordningställa henne för färd mot Gaza 2012.

— Hon var verkligen i dåligt skick. När jag kom till varvet i Finland undrade jag om det skulle gå att få henne i ordning för seglatsen. 

Efter många timmar frivilligt arbete, av många, avseglade Estelle från Umeå 26 juni 2012 mot Gaza city. Charlie hade mönstrat på och skulle vara med hela resan mot Gaza. Hon skulle anlöpa 20 hamnar där frågan om att häva blockaden av Gaza skulle tas upp i debatter, demonstrationer, och konserter. 

— Det blev en segerresa genom Medelhavet där vi fick ett fantastiskt mottagande, säger Charlie och minns speciellt konserterna i San Sebastian och Barcelona där Manu Chau spelade till stöd för Ship to Gaza.

Den 20 oktober, nästan fyra månader efter start, bordade den israeliska armén båten på internationellt vatten. Charlie var en av de första som fick ta emot de israeliska elpistolerna när de ville stå upp och med fredliga medel försvara sitt skepp. Charlie och de andra i besättningen blev förda till staden Ashdod för förhör. Han minns att israelerna hela tiden frågade vem som hade finansierat projektet.

— De kunde inte förstå att vi tillsammans skapat detta av frivilligt arbete och insamlade medel. 

I höstas kom han hem efter drygt ett år på plats i Gaza. Han åkte dit i början av hösten 2013 för att återigen bygga om en båt. Den här gången en fiskebåt till en ark — Gazas ark.

Den ombyggda båten skulle exportera redan köpta och betalade varor från Gaza. Försäljningen av varorna pågick i Sverige. Köpbevis på olivolja och dadlar såldes med förbehållet ”Jag är medveten om riskerna för att leveransen kan stoppas eller förhindras”. 

— Jag tror Gazas ark skapade ett hopp om en framtid, säger Charlie.

Båten började bli klar. Allt utom däck och skrov var utbytt och nymålat när nattvakten fick ett telefonsamtal. ”Lämna båten genast, den kommer att sprängas” Dynamiten slet upp två stora hål i akter. 

De började reparera hålen, men några månader senare utsattes båten för en missil en av de första dagarna under Israels krig mot Gaza i somras.

Charlie är övertygad att det inte var ett misstag att Gazas ark besköts.

— Det enda som besköts i hamnen den dagen var polisstationen och Gazas ark.

Han tycker det är märkligt att en av världens starkaste arméer upplever en ombyggd fiskebåt på 24 meter för export av varor så hotfull att man måste spränga den.

— Det finns en oerhörd kraft i en sådan här ickevåldsaktion, säger han.

Gazas ark gick inte längre att reparera och Charlie började stötta människor under kriget. Du var en mänsklig sköld?

— Vi försökte på alla sätt meddela att vi gick in på sjukhus för att militären inte skulle bomba.

De hade gula västar på sig för att markera sin närvaro med palestinska bönder så att den israeliska armén inte skulle beskjuta dem på fälten.

Var du rädd?

— Det är klart att jag var rädd, säger han och berättar om när han deltog i en grupp som skulle gå till byn Shiaia öster om Gaza city för att hjälpa till att evakuera skadade efter att Israel beskjutit området. Tre timmars vapenvila rådde. En man i grön t-shirt kommer mot dem, minns Charlie. Han håller en telefon vid örat och viftar ivrigt med armen. 

Shamaly, som mannen hette, ropade efter sina släktingar eftersom de var bara några kvarter ifrån där de bodde.

— Plötsligt hörs ett skott, säger Charlie.

Gruppen delades. Charlies grupp gick tillbaka för att ta skydd i ett hus. De andra tre fortsatte mot släktingarnas hus. Plötsligt träffas Shamaly av ett skott och sjunker ner på gatan. De andra två i Shamalys grupp tar skydd och frågar om Shamaly kan flytta sig från det farliga området. Två skott till tar död på Shamaly.

— Han dör mitt framför ögonen på oss utan att vi kan göra något.

Ingen vågar sig fram till honom av rädsla att bli skjuten av krypskytten. 

— Nu vill jag jobba för att Ship to Gaza ska sända en sjukvårdsbåt till Gaza, säger han. Några dagar efter intervjun får jag ett mail där han bland annat skriver: ”Världen blir inte bättre av sig självt, vi måste alla hjälpas åt”.

Conny Nylén