Maria Magdalenas livsöde är en berättelse som gjord för vita duken. Men Hollywoods version av Maria från Magdala blir inte vad den kunde ha varit, skriver sändarens recensent, Sofia Walan
Nyheten om att Lion-regissören Garth Davis skulle ge sig i kast med en av Bibelns mest intressanta och missförstådda karaktärer – Maria Magdalena – kändes både logisk och spännande. Det är en berättelse som gjord för vita duken. Kvinnan som lämnade sin familj och följde Jesus som en lärjunge. En historia så kontroversiell i sig att Maria i den västerländska historien ofta gjorts till prostituerad. Det är en berättelse som skulle kunna tala igenom tvåtusen år av kvinnoförtryck, kyrkligt maktmissbruk och rakt in i en tid som längtar efter kvinnans röst och tolkning, efter hennes rakryggade upprättelse.
Men Hollywoodversionen av Maria från Magdala blir inte fullt ut den efterlängtade berättelsen. Rooney Mara som en fysiskt spröd men själsligt stark Maria inleder visserligen hoppfullt. Hennes hårda liv som del av en fiskarfamilj vid Genesarets sjö, med stränga bröder som vill gifta bort henne, är påtagligt klaustrofobiskt. Hennes längtan efter ett eget utrymme och efter en egen relation till Gud, misstänkliggörs och slås ner, bland annat i en fruktansvärd demonutdrivningsscen. När hon till slut väljer att lämna det liv som inte låter henne vara människa, bara kvinna, är det för att följa ”helaren” Jesus.
Marias längtan bort skildras så det ger gåshud. På en svindlande vacker sluttning ner mot den blågröna sjön säger Maria sitt farväl till en älskad svägerska. Det är tydligt att hennes offer aldrig kan ångras. En ogift kvinna som lämnar sin familj för att ensam vandra med män, är för alltid en synderska, en märkt kvinna. Ändå går hon. Men medan Marias behov av frigörelse är trovärdigt är det fullständigt obegripligt vad hon lockas av med Joaquin Phoenix Jesus.
Mest vandrar han omkring klädd i vad som liknar en hög dammiga filtar. Tyst, obekväm och frusen, utom när Maria närmar sig honom och ställer storögda frågor. Då glittrar det lite i ögonen på dem båda. Ibland utför Jesus storslagna under, på precis det sätt vi fått lära oss i söndagsskolan. Ibland predikar han för folket om Guds rike. Men om någon, mot förmodan, har sitt första möte med Jesus i den här filmen måste det framstå som helt obegripligt varför människor vill följa Jesus, eller varför han uppfattades som ett hot. Regissörens ambition att göra Jesus mänsklig känns varken nyskapande (evangelisterna skildrade det mer övertygande redan för 2000 år sedan) eller trovärdig, vilket är lite av en bedrift.
Det en tunn film, där inte ens ett lovvärt försök att ge världshistoriens störste skurk Judas förståelse förmår lyfta. Men det största problemet är att varken Marias livsval eller intellektuella kapacitet ges utrymme eller trovärdighet. Istället reduceras hon till en av de vanligaste kvinnliga rollerna i populärkulturen – den vårdande och förstående kvinnan. Hon som ser när Jesus är trött, som erbjuder närhet och medkänsla, också med de allra mest utsatta. Jag hade önskat ett manus som gett Maria en större roll att fylla. Och en Jesus med ett begripligt budskap att följa.
Men – filmen har en styrka. Här finns inte ett spår av de gamla trötta oken av Marias prostitution eller påstådda romans med Jesus. Det finns inget i Rooney Maras tolkning som ens antyder sexualitet. Jag vet, det borde vara en självklarhet. Men det är mest en lättnad.
Sofia Walan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR