Nyhet

Mrs Sändaren sätter punkt

Sändarens mesta medarbetare Christina Larsson tar efter mer än tre årtionden farväl till läsarna. Hon har varit med om att skriva kyrkohistoria, har sett både samfund och tidningar möta nya tider och på nära håll följt utvecklingen. Nu avslutar hon sitt yrkesliv för att bli pensionär.

Ett möte med Christina Larsson är ett möte med klar blick, varmt leende och uppmuntrande förtroende. I årtionden har hon varit Sändarens meste medarbetare. Nu tar hon farväl för att bli pensionär.

Det är skördetid. De äppelträd som planterades för 40 år sedan, här på Melongatan i sydvästra Göteborg, dignar av årets rikliga skörd. Området har mognat, liksom frukten. Christina, som har varit bostadsområdet trogen nästan sedan start, har kunnat följa hur nyplanterat och ungt har fått växa sig starkt och frodigt.

– Det här blev livet på nåt sätt, säger Christina där hon sitter i soffan i det harmoniska hem som också varit hennes arbetsplats.

Hon säger det med tacksamhet. Under samma tidsperiod har hon också varit med att skriva kyrkohistoria, tidningshistoria och inte minst sin egen familjs historia.

När Christina och jag möttes för första gången var hon höggravid med dottern Anna, och Svensk Veckotidning sökte hennes vikarie under föräldraledigheten. 30 år senare möts vi för en artikel som handlar om att sätta punkt för ett älskat yrkesliv. Samtidigt har nya liv kommit till. Lagom till när mormor Christina blir pensionär väntas ettårskalas för dottern Annas Stella. Och om ytterligare några månader blir Christina farmor för första gången.

Nu är det ett slags skördetid även för Christina. Det som en gång med varsamhet planterats, bär ny frukt. Och Christina uttrycker glädje och ödmjukhet inför den nåd det innebär att få leva ett gott liv.

– Jag känner sån tacksamhet. Det är heller inte alla förunnat att ha jobbat så länge på samma arbetsplats och fått ha det så bra. Jag har haft ett jätteroligt jobb! Jag har fått mycket uppmuntran genom åren, förvånansvärt lite kritik. Och jag älskar att vara ute bland folk.

Hela Christinas personlighet utstrålar närvaro, värdighet och värme. Kanske har det varit avgörande för alla de nära intervjuer hon gjort genom åren.

– Jag undrar hur många jag suttit ansikte mot ansikte med, såhär. Det måste ju vara tusentals, utbrister hon.

Sändarens nyhetschef Per Erik Lund har gjort en överslagsberäkning av hur många artiklar tidningen haft med Christinas signatur. Minst 3 500 stycken blev resultatet. Till det kommer alla notiser och småtexter. Årtionden av enorm produktivitet. Förvisso väntar pension, men kanske bara på papperet. Christina har så mycket mer hon vill. Att sluta skriva är inte ett alternativ, konstaterar hon som dessutom fört dagbok hela sitt liv. Hon visar ett gäng dagböcker som sträcker sig ända till 1983. Vill hon gå längre tillbaka, måste hon upp på vinden där resten ligger.

Christina tycker att det är svårt att välja ut enstaka möten, speciella intervjuer eller texter.

– Det är inte de mest välkända namnen som jag bär med mig, utan möten i de mindre sammanhangen; väldigt engagerade människor som oförtröttligt kämpar på i det lilla. De inspirerar mig, har berikat mig och stärkt min gudstro.

Människor som stannat kvar i Christinas hjärta har ofta talat till henne i stunden.

– Ibland kan jag själv ha känt mig orolig, men så har jag mött andra som lever i svåra livssituationer och ändå känt hopp och sig burna av Gud. De mötena bär jag med mig.

Vid ett tillfälle träffade Christina en jämngammal kvinna som var svårt cancersjuk.

– Hon hade slutat köpa kläder för hon trodde att hon inte skulle få användning för dem. Men mitt i denna väntan på döden var hon så trygg! Jag tänker på henne ibland. Hon hade förmågan att känna hopp i det mörka. Tryggheten och vilan i Guds händer. Och såvitt jag vet, lever hon fortfarande.

Christina har ett hjärta som också brinner för den egna församlingens arbete i Equmeniakyrkan, där hon bland annat är aktiv med språkkafé och församlingsblad. Ikväll ska hon städa stolsförrådet när det är storstädning inför terminen. Under större delen av sitt liv har kyrkan varit både fritid och arbete. På frågan om hon aldrig tröttnar på den kyrkliga världen, understryker hon vilken viktig roll kyrkan spelar i samhället. Men att man som kyrka heller inte ska slå sig för bröstet.

– Ibland kan jag tycka att vi får ett alltför snävt perspektiv. Vi tror att allt handlar om kyrkan, fast vi är faktiskt bara 200 000 i svensk frikyrka. Generellt kan jag tycka att det är för lite generositet i debatter. Man vill övertyga andra om sin uppfattning men har svårt att ta in att någon annan har ett annat synsätt. Jag är allergisk mot när man tar patent på sanningen! Det har jag inte mycket till övers för.

Frågor som bränt till genom åren, har bland annat handlat om dop och homosexualitet vilket speglats både i tidningens debattsidor och på kyrkokonferenser. Och Christina borde veta. Hon har bevakat åtminstone 20 av Equmeniakyrkans, och dess föregångares, konferenser samt följt Sändaren sedan den föddes ur Svensk Veckotidning och Veckoposten.

– Egentligen är det faktiskt inte som att ha arbetat på samma tidning i alla år. På Svensk Vecko-tidning var vi en stor redaktion med egna avdelningar för annons och prenumeration. Det är en jätteskillnad. Jag har gått från att vara lokalredaktör till den enda skrivande reportern.

Det har inte minst märkts på arbetsbelastningen.

– Men samarbetet har fungerat jättebra även om jag aldrig haft kollegerna nära. Jag har haft åtta chefredaktörer och har trivts med dem alla. Mänskliga möten bygger mycket på vilken attityd man själv har, påpekar Christina.

För henne har ensamarbetet aldrig varit ett problem.

– Jag är ju också ofta ute på jobb och träffar andra. Nu för tiden har vi telefonmöte med redaktionen varje vecka. Jag känner mig verkligen delaktig.

Att tala om vad som skett med tekniken, speglar också tidens gång. Den där gången för 30 år sedan, när Christinas vikarie skulle utses, var ett hinder att man skulle behöva dra in ett extra telefonjack därhemma för att kunna vara nåbar. I dag sköter Christina inte bara samtal utan till nöds även publicering, med några klick på mobilen.

– Tänk så ofta Tommy, min man, fick åka in till brevlådan på Postterminalen för att få med ett maskinskrivet manus till tidningen, med sista tömningen på kvällen. Sedan var det bara filmrullar vi behövde skicka. Och nu är allt digitalt.

Det största skeende som Christina upplevt under karriären är ändå den kyrkohistoria hon bokstavligen fått vara med att skriva.

– Vi fanns ju med redan när Karin Wiborn, Anders Svensson och Göran Zettergren åkte till Italien för att prata ostört och sedan sammanfattade sin vision i ”Vi vill”, och hela resan framåt till det som blev Equmeniakyrkan. Hur många får vara med om att följa hur tre kyrkor blir en?!

Innan dess hade Svenska kyrkan skilts från staten och de frågor som blev stora i samhället blev också stora inom kyrkan.

– Alla förändringar som flätats in i kyrkans debatt, som exempelvis samkönade vigslar. Det har varit väldigt mycket att skriva. Väldigt många diskussioner och bollar i luften. Och väldigt spännande att få vara en del av.

Christina tror på goda möten, människor emellan.

– Vi tror så ofta att vi är så många och klarar oss på egen hand. Själv kunde jag känna under processen när Equmeniakyrkan bildades; vad är ni så rädda för? Jag som har mina rötter i Örebromissionen tycker att EFK på så vis gått före. Ekumenik har inte bara bra synergieffekter utan är också väldigt bibliskt, tycker jag.

Fakta: Christina Larsson

Aktuell: Sändarens reporter sedan årtionden som sista augusti blir folkpensionär. Fyllde 65 år i april.

Familj: Maken Tommy, marknadschef. Sonen Gustav, 35, gift med Emelie, väntar barn i november. Dottern Anna, 30, gift med Kaleb, dottern Stella, snart 1.

Bor: Fiskebäck, Göteborg

Arbete: Jobbat på Sändaren sedan starten 1992. Dessförinnan på Svensk Veckotidning sedan 1986. Tidigare Göteborgs kommun, Göteborgs-Posten, Bohusläningen, Hallandsposten, Missionsbaneret.

Utbildning: Journalisthögskolan i Göteborg samt informationsteknik på högskolan Örebro.

Bakgrund: Född i Motala. Flyttade sju gånger fram till 23 års ålder, då pappa Lars Allerth var pastor och mamma Margit Allerth ”pastorsfru” i Örebromissionen.

Fritid: Engagerad i Equmeniakyrkan Fiskebäck, ett rikt socialt liv med många goda vänner. Och så älskar Christina att promenera!

Anna Hagnell

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar