Gösta Imberg växte liksom Lina Sandell upp i Fröderyd.

Han fann ”Lina Sandell- forskningens Dödahavsrullar”

Vem var den unga kvinnan som tog på sig att följa med Lina hem till Fröderyd när Jonas Sandell hade drunknat?
Gösta Imberg började leta efter henne – och hittade mer än 300 brev.
– Till Augusta Almqvist skriver Lina Sandell om allt, säger han.

Far och dotter reser tillsammans från Fröderyd mot Göteborg. 

Ombord på båten över Vättern talar de om hur snabbt allt kan förändras.

Några timmar senare har pappan spolats överbord av en våg och drunknar, och dottern hamnar i Jönköping och måste försöka ta sig hem till sin mamma i Fröderyd.

– Det är när två av Jonas Sandells svärsöner skriver till varandra för att ordna den resan som Augusta dyker upp första gången, berättar Gösta Imberg. 

– Jag tänkte direkt att en så ung kvinna som tar på sig en sådan uppgift skulle kunna vara en nära vän, så jag la hennes namn på minnet och bestämde mig för att se vad det blev av henne.

Gösta Imberg pensionerades för ett par år sedan från sin tjänst som kyrkoherde i Örkelljunga i Skåne. Han hade sett fram emot att kunna ägna sig åt några projekt som hade fått stå tillbaka tidigare. Än så länge har han mest fortsatt att arbeta i församlingen, men inemellan har han rest till Universitetsbiblioteket i Lund.

– Det är så lätt att komma in på sidospår när man forskar – det dyker upp så mycket som är intressant. Men jag skulle faktiskt vilja hävda att det som jag har hittat är Lina Sandell-forskningens Dödahavsrullar, säger han och skrattar lite åt de stora orden.

Familjen Imberg kom till Fröderyd i slutet av 1950-talet, när pappa Josef fick tjänsten som kyrkoherde där. Vid vägen stod ett enormt träd, en ask, och intill den en staty av en kvinna, sittande på en gren och med ansiktet vänt mot himlen. 

– Prästgården är bara drygt hundra år gammal, men flygeln med Jonas Sandells arbetsrum hade bevarats, och pappas företrädare hade gjort den till ett museum, berättar Gösta. 

– Det går knappt att förstå hur stort intresset för Lina Sandell var då. Till invigningsdagen hade de gissat på 500 besökare – det kom flera tusen. En lördagsmorgon när vi vaknade fick vi se att fyra turistbussar redan väntade på parkeringen. Då var det bara att stiga upp och börja guida.

Gösta blev själv präst, och som kyrkoherde i Örkelljunga har han hållit många föredrag om Lina Sandell. Att få tid att själv gå igenom Lina Sandell-arkivet var alltså en av hans pensionsplaner – men vad som fanns där hade han ingen aning om.

– Det finns uppgifter om att när Lina hade dött brändes stora mängder papper, berättar han. Och i det material som forskarna läste fram till 1990-talet saknades mycket. En del brev är till och med sönderklippta.

Den som såg till att arkivet hamnade i Lund var Ernst Newman, domprost i Lund och kyrkohistoriker. Han var själv intresserad av Lina Sandell och fick ett av hennes syskonbarn, Natanael, att donera allt som familjen och några vänner hade sparat av brev och dagböcker. 

Gösta la märke till Augusta Svahn i brevet om Linas resa hem från Jönköping när Jonas Sandell hade drunknat. Då var Lina 25 år och Augusta fortfarande tonåring, och de hade antagligen lärt känna varandra i Jönköpings Traktatsällskap. Det kan också ha varit så att Augusta hade bott i Fröderyd för att förbereda sig för sin konfirmation en sommar ett par år tidigare.

– Jag tänkte att jag måste lägga hennes namn på minnet, säger han. Och några år senare dök hon upp igen!

Alla kvinnorna i familjen Sandell hade problem med hälsan, allra mest med lungorna. Linas syster Charlotta gifte sig med prästen Knut Almqvist, och de fick fyra barn tillsammans, men så dog hon när hon var i 40-årsåldern. Snart gifte han om sig – med en Augusta.

Den dag när Gösta fick se att det fanns en kapsel med över 300 brev från Lina Sandell till Augusta Almqvist på Universitetsbiblioteket i Lund förstod han att han var på rätt spår. Han beställde in kapseln och läste det första brevet, skrivet några dagar före Jonas Sandells död. Sedan bläddrade han till ett visst datum och kunde läsa Linas egen skildring av de sista veckorna av sin graviditet och av förlossningen.

– Efter att boken Flickan i trädet kom ut har det skrivits många gånger att en anteckning i en kyrkbok i Stockholm är det enda som finns att läsa om Lina och Oscar Bergs lilla dotter. I den brevsamling som Natanael Sandell gav till Ernst Newman nämns hon inte alls. Men här berättar Lina själv för en nära vän om vad som har hänt, om ”lillan” som inte överlevde. 

Gösta har bett en medicinhistoriker att läsa brevet och fått ett slags diagnos på distans: Lina berättar om hur sjuk hon har varit och om hur mycket vätska som har tappats ur hennes ben, och det verkar som om hon drabbades av havandeskapsförgiftning.

Breven handlar om mycket annat också. Lina skriver om Augustas styvbarn och om sin lillasyster Mathilda Petterssons stora barnaskara. När Mathilda dör i samband med att det trettonde barnet föds bor de två äldsta syskonen Pettersson redan hos Lina och Oscar, och hon tar sig an det tredje också. Andra syskonbarn kommer för att hälsa på i Stockholm och bo hos henne i längre och kortare perioder, och Augusta får veta mycket om hur det går med allt det praktiska.

– Det verkligt sensationella är deras vänskap – att en tidigare okänd samling brev från Lina till en nära vän finns bevarad, och att det verkar som om hon skriver rakt upp och ner vad hon tänker och känner, säger Gösta. I breven till Thor Hartwig Odencrants, som hon hade som ett slags andlig rådgivare, är det en helt annan ton. 

Gösta visar avfotograferade brev – i ett skriver Lina i kanten att hon är orolig att ”Herren skall taga ifrån [henne hennes] ögons bruk”.

– Hon var sjuklig på många sätt, men att förlora synen verkar ha varit det värsta hon kunde tänka sig, säger Gösta. Hon använde glasögon och fick med åren byta till allt starkare glas.

Augusta får läsa mycket om det andliga livet i Betlehemskyrkan och på andra ställen där Lina är med, men knappt något om Linas sångtexter och dikter. Lina skriver mest om vardagliga och personliga saker: när Augusta väntar barn frågar Lina om hon ska köpa apelsiner och skicka dem – själv längtade hon så mycket efter apelsiner när hon var gravid. Och vid ett tillfälle skriver hon att hon önskar att någon ville skicka henne en ostkaka, trots att hon vet att det inte skulle gå.

– En oväntad rad är den där hon skriver att hon är så trött för att telefonen ringer i ett. De hade telefon! I ett annat brev frågar hon Augusta hur hon tyckte att det var att åka tåg.

Utvecklingen i samhället gör sig påmind ibland. När Lina har varit i Riddarhuset och upplevt hur ståndsriksdagen blev bortröstad berättar hon om det. Hon skriver om hur finanshus går omkull under finanskrisen 1878, och hon beklagar att August Strindberg blir frikänd i hädelsemålet 1884. Hon är med i samma syförening som prinsessan Eugenie och går på lord Radstocks väckelsemöten. Det växande diakonala arbetet bland Stockholms mest utsatta engagerar henne, och hon är med vid försäljningar i Betlehemskyrkan för att samla in pengar till det.

 – Men det mest uppseendeväckande är nog en annan sak, säger Gösta. 

– Lina och Augusta arbetar tillsammans. Lina väljer ut texter ur väckelsetidningar från England, och det är Augusta som översätter dem åt henne så att de kan publiceras i de tidningar och kalendrar som Lina arbetar med. Jag har inte sett det samarbetet omnämnt någonstans – men det pågår i många år och är mycket intensivt. Linas arbete för den svenska väckelserörelsen hade nog inte varit möjligt utan Augusta.

Hur kommer det sig att brevsamlingen har legat orörd ända tills Gösta Imberg upptäckte den? Riktigt så är det inte:

– Augusta fick tre döttrar med Knut, och två av dem överlevde till vuxen ålder. En av dem, Ester, blev en berömd konstnär. Den andra, Maria, blev lärarinna. Efter Marias död hamnade breven hos professor Staffan Björck som hade dem i många år. Birgit Rausing hade tillgång till dem när hon skrev sin bok om Ester 1999. Efter Staffan Björcks död kom de till Universitetsbiblioteket, och efter det verkar ingen ha frågat efter dem. Jag frågade en forskare om han hade läst om Knut Almqvists familj, och han sa att han hade släppt det spåret när Linas syster dog. Det kanske verkar logiskt – men det är ju då allt det spännande börjar! Det är över 1300 brevsidor. Jag har fortfarande många kvar att läsa.

 

 

 

 

Anna Braw

Kommentera

FLER NYHETER

Topplistan