Kultur & Teologi

En frikyrkopojkes memoarer

Hur gör man en persons hela liv rättvisa med bara några meningar? Det är nog ungefär lika svårt som att skriva sina memoarer och det är precis vad den tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg har gjort. I sin nyutkomna bok ”Kris och framgång” tar han oss med bakom politikens kulisser där hans jobb hängt löst flera gånger men också till en tid då han nästan blev statsminister i en mittenregering. Men vi får också lära känna en lite konflikträdd frikyrkopojke som namngivits efter Ansgar, vuxit upp i ett pastors-hem och som tackar Gud för ett liv som han beskriver, som en fantastisk resa.

Konflikträdd men stridbar 
Just det där med att vara lite konflikträdd är något som Leijonborg återkommer till genom bokens kapitel. När han ansluter sig till Folkpartiets ungdomsförbund är han 15 år och vill bekämpa global svält och rasism, ett engagemang med rötter i hans frikyrklighet. Samma rötter tycks även forma hans kamp mot statskyrkosystemet som han ägnar ett helt kapitel åt. Men det kommer senare. Först skall Leijonborg få ett antal förtroendeuppdrag och under ungdomsåren hinner han arbeta med flera partiledare och ministrar, starta en liberal veckotidning och värva ett antal kändisar till partiet.  

I mötet med ungliberalernas sexliberala falang som ordnade abortresor till Polen förstod den frikyrklige Leijonborg hur alliansen mellan frisinnade och liberaler såg ut i praktiken. Parallellt med sittpolitiska engagemang utbildar han sig till socionom på den knallröda socialhögskolan och han tar han strid mot både Mao-romantik och Kuba-kramande. Men den socialistiska vinden blåste stark även i hans egna liberala ungdomsförbund där ordföranden då hette Per Gahrton. Mellan dessa personer står 1971 en ordförandestrid som Leijonborg vinner med bara en röst. 
 

Från loser till leijonkung 
År 1998 har Lars Leijonborg hunnit vara riksdagsledamot, gruppledare och vunnit ännu ett ordförandeval, men nu som partiordförande efter Maria Leissner. Men vid riksdagsvalet ett halvår senare gör Folkpartiet sitt sämsta valresultat någonsin och trillar nästan ur riksdagen med bara 4,7 % av väljarna i ryggen. I kulisserna står kommunalråd med slipade knivar och med en längtan att Jan Björklund skall ta över. Men ännu en gång tar Leijonborg fighten och vinner. Denna gång i ny kostym, retorik och med frågan om ett språkkrav för medborgarskap och tuffare krav på skolelever. Snart flyger det hånade partiet fram som en raket i opinionen och i valet 2002 har partiet tredubblats och blivit jämnstort med Moderaterna.  
 

Regeringen som aldrig blev av 
Stärkta av valresultatet kan Folkpartiet plötsligt göra anspråk på statsministerposten. Trots att partiet påstås tagit en rejäl högergir med inslag av populism inleder Leijonborg förhandlingar om en mittenregering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Förhandlingarna går bra och den tilltänkta regeringen kallar sig för en blå-grön mittfältsregering när centerledaren Maud Olofsson plötsligt hoppar av samtalen. En besviken Leijonborg beskriver det som att Centern satte partistrategi före landets bästa då de inte ville legitimera Miljöpartiet som ett grönt mittenparti som kunde ta just deras väljare. Oavsett vilket snuvas han på statsministerposten. 


Allians för Sverige 
Leijonborg menar att Olofssons avhopp också säger något om Centerpartiets ideologiska förflyttning högerut. Att också Folkpartiet uppfattats på samma sätt under hans eget partiledarskap avfärdas däremot på flera ställen i boken. Språkkrav och ordning och reda är för Leijonborg socialliberala stödhjul för utsatta människor och vid bildandet av Allians för Sverige är det Folkpartiet som påstods försvara de sociala skyddsnäten vid sjukdom och arbetslöshet. I valrörelsen 2006 pekas ledande företrädare för Folkpartiet och deras ungdomsförbund LUF ut för dataintrång i Socialdemokraternas intranät. Presskonferenserna avlöser varandra och de politiska frågorna hamnar i skymundan. Ändå vinner Alliansen valet och kan bilda den första borgerliga regeringen sedan 1991. Folkpartiet får fyra ministerposter och själv blir Leijonborg chef för forsknings-och utbildningsdepartementet dit han även rekryterar sin gamla konkurrent Jan Björklund som skolminister. 


Att vara liberalt kluven 
I sin bok avslöjar Leijonborg hur han räddar landets finanser genom att köpa hamburgare, om sina tvivel kring EMU, självkritik kring asylpolitiken och att Mijailo Mijailović lika väl kunde mördat honom som Anna Lindh. Dessutom får vi veta mer om hans tydligen ansträngda relationer till flera av sina företrädare som folkpartiledare men också till statsministrarna Persson och Reinfeldt. Efter sin avgång från regeringen har Leijonborg hållit ordförandeklubban i både Friskoleutredningen, Utbildningsradion och Karolinska institutet under Macchiaini-affären. Fram träder nu bilden att den i privatlivet så konflikträdde Leijonborg inte bara inledde sin politiska karriär med en ordförandestrid utan fortsatt att ta strid efter strid. Inte heller har hans engagemang för globala frågor svalnat med åren oavsett det handlat om Taiwan, Globaliseringsrådet, Arabiska våren eller Bangladesh. Samtidigt är det tydligt att Leijonborg inte låter sig fångas på en enkel höger-vänster. Ibland inspireras man av högerliberala Venstre i Danmark och ibland av samma partis oppositionskritiker Radikale. Kanske är det så klurigt och samtidigt enkelt att han är både och. Lite som Folkpartiet brukade vara? 

 

 

Philip DeCroy

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Det hade varit spännande med en grönblå mittenregering 2002. Efter valet i höst skulle jag vilja låsa in ledningarna för S, MP, C och L i konklave och först släppa ut dem när de tråcklat ihop en koalitionsregering.