Diktatorer avsätts bäst med ickevåld

Samtidigt hann hon både ge ett öppet seminarium och intervjuer. 

— Förlåt, nu pratade jag nog  för länge, säger hon efter seminariet, som hölls på Ekumeniska centret i Alvik

Jo, hon talar ofta och mycket. Engagemanget för hjärtefrågorna liksom bubblar över. 

Ändå var hon själv tveksam när hon började arbeta för Gene Sharp, världens kanske främste icke-våldsforskare, och mottagare av alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award, år 2012.

— Jag trodde inte på hans teorier, men tänkte att det kunde vara intressant att ge det ett år, berättar hon. 

Det där planerade året har nu blivit till 13. Jamila Raqib har avancerat till vd för Gene Sharps Albert Einstein-institut, är medförfattare till ett antal böcker och arbetar tillsammans med sin chef och mentor för att sprida deras speciella icke-våldsteknik över världen. 

Att det faktiskt inte är militära medel som mest effektivt kan åstadkomma förändring brukar institutet belysa med exempel från den norska motståndskampen under andra världskriget.

— Det var inte motståndsgrupperna i de norska fjällen som besegrade nazisterna, det var lärarnas kompakta motstånd, förklarar Jamila Raqib och berättar att den norske nazistledaren Vidkun Quisling beordrat att den nazistiska ideologin infördes i alla norska skolor. 

— Men lärarna vägrade. Allihop, och det, mer än något annat, undergrävde nazismen i Norge. 

— Och nu börjar allt fler förstå att icke-våld är en bra metod för att lösa allvarliga politiska problem, säger Jamila Raqib med eftertryck.

Genombrottet kom i och med den arabiska våren, som visade att diktatorerna inte är så starka trots allt. Sedan dess finns ett nytt medvetande i världen om folkviljans enorma potential, menar hon. 

— Det finns mängder av sätt att idka icke-våld. Men det viktigaste vi lär ut är att man måste bygga upp en strategi för det man gör.  En teknik. Det kräver kunskap ett objektivt fokus, ett vetenskaplig synsätt och pragmatism. 

För allt är mycket sällan vad det synes vara och det gäller i högsta grad ”spontana samlingar”.

— Demonstranterna måste hela tiden ligga steget före, förklarar Jamila Raqib. För att kunna göra det måste allt fungera; mat, sanitet, teknik och information.

Så var det exempelvis med Hongkong. De stillsamma protesterna föregicks av många månaders planerande.

— Konflikt är oundvikligt. Men det behöver inte bli katastrofalt, säger Jamila Raqib.   

Och inte ens när läget är katastrofalt, som i Syrien, där även den mest inbitne pacifist numera förespråkar våld, är bombningar egentligen någon lösning, menar hon, även om hon inte vill uttala några åsikter om en enskild konflikt.  

— Men jag kan samtidigt konstatera att militära operationer inte fungerar. Utom kanske i några få undantagsfall.

Dit hör inte Syrien/Irak. För vad skulle man bomba? Vem? Frågar hon retoriskt. 

— Militära ingrepp handlar mest om att det känns som att man gör någonting. 

Istället förklarar hon, återigen, att hon lär ut en teknik, en metod, som kan användas för att göra gott eller ont. Alldeles som man vill.

Och vad skulle man då göra i Syrien? Ja, det finns mycket att välja på. Institutet listar 98 olika metoder i en nyutkommen bok; Hur icke-våldskampen fungerar. Men demonstrationer och gatuprotester hör till det mildare åtgärderna, avslöjar Jamila Raqib, och understryker att analysen är viktigast. 

– Diktatorer har stöd, pengar och legitimitet. Från vem eller vilka? Det är det första man måste ta reda på.

— Glöm sedan aldrig att läsa på din historia, säger Jamila Raqib, som själv kommer från Afghanistan. Även om hennes familj flyttade till USA när hon var fem år har hemlandets svåra situation präglat henne. 

Men hoppet har hon inte förlorat.

— Lyssna inte på dem som säger att förändring är orealistiskt. Kom istället ihåg att diktatorerna inte föddes till ledare. Någon gav dem makt. Och den kan tas ifrån dem också.