Därför lämnar unga tron

Jacob Langvik ordinerades som pastor i Equmeniakyrkan (då Missionskyrkan) som 25-åring. Yrkesvalet blev ganska självklart efter en ”karriär” som bland annat ledare i ungdomsarbetet i sin hemförsamling.  Han blev bekräftad och uppmuntrad av omgivningen och själv kände han att det var rätt väg att gå.

För tre år sedan kom livskrisen då det mesta av det som tidigare var självklart och enkelt rasade.

— Jag kände att jag måste dra åt handbromsen och fundera över vad jag hade vigt mitt liv till. Det resulterade i att jag tog en paus från alltihop för att tänka igenom vad jag ville med mitt liv och vad jag egentligen trodde på. Var jag ens kristen? Det var som att en dammlucka av tankar och frågor öppnades.

När han lämnat kyrkan upptäckte han att många av hans gamla vänner gjort samma val. I boken 96 lampor (Argument), som kommer ut i dagarna, har han intervjuat några av dem. Varför har de lämnat? Hur ser deras gudsrelation ut i dag?

— De ger inget gemensamt svar. Alla berättelser är unika, men det återkommande är att man växte upp i ett sammanhang där det var en sanning att Gud fanns och att Bibeln var Guds ord, utan att ha känt en personlig övertygelse eller gjort en egen gudsupplevelse.  De har inte heller upplevt att det funnits utrymme för att ifrågasätta.

Jacob menar att det är viktigt för kyrkan att hjälpa unga människor att hitta en egen väg till tro där det också är tillåtet, och till och med nödvändigt, att tvivla. Hur ska man förhålla sig till bibelordet? Måste man tro på allt? Hur får man tag i Bibelns större berättelse så att man själv blir en del av det som sker?

— Om inte tron bottnar i det egna livet utan bara i gemenskap och verksamhet, så kommer man inte att stanna kvar i kyrkan.  Då hittar man andra gemenskaper där man inte behöver känna dåligt samvete för att inte passa in.

En av de intervjuade berättar om att hon förväntades tro och uppträda på ett speciellt sätt, att det fanns outtalade regler för vad som var tillåtet och att det saknades någon som riktigt kunde förklara varför. Till slut blev förväntningarna på hur hon borde vara för stora. Glappet mellan kyrklivet och det vanliga livet blev helt enkelt enormt.

— När jag pratar med människor som lämnat så nämner man ofta den frikyrkliga präktigheten. De som är med i kyrkan anser sig ofta som lite bättre än de som inte är med. Det finns inget utrymme för brustenhet och tvivel. Om kyrkan inte vågar se det så kan man heller inte göra något åt det.

Till sin förvåning har Jacob Langvik haft fler djupa samtal om livets mening och om Gud på krogen än i kyrkan.

— Kyrkan försöker ibland slå knut på sig själv för att vara en attraktiv gemenskap. Men det människor framför allt efterlyser är nerv och en osminkad ärlighet. De vill inte underhållas. De längtar efter att det ska bränna till.

Det finns ingen bitterhet mot kyrkan bland dem som Jacob intervjuat, och inte heller hos honom själv. Tvärtom talar de om hur viktig gemenskapen i kyrkan har varit, inte minst mellan generationer. Någon har återvänt men ser den nu med andra ögon, för andra är steget tillbaka allt för långt. 

— Själv längtade jag till slut efter något slags sammanhang där jag kunde få fira gudstjänst tillsammans med andra. Jag tröttnade på mig själv, att jag gick omkring och var bitter och kände att jag bara snackade utan att göra något.

Det resulterade i att Jacob tog initiativ till Onsdagsmässan som nu har firats i mer än sex år i den gamla anglikanska kyrkan St Andrew’s Church i Göteborg. Mässan innehåller få moment: Nattvard, en kort andakt och en kollekt som går till socialt arbete. Efteråt blir det ”kyrkkaffe” på någon av stadens pubar, då man pratar om livet och om Gud.

— Jag tror att kyrkan hade blivit mer attraktiv om man hade lyssnat mer på människor.  De längtar oftare efter att bli sedda än att få alla svar presenterade för sig. Jag hoppas att min bok kan inspirera till samtal om detta i församlingarna.