Beduinbyn Khan al-Ahmar och dess skola har i flera år levt under hot om rivning och tvångsförflyttning. Både Kyrkornas världsråd och en rad EU-länder har försökt stoppa planerna. I slutet av maj godkände dock Israels Högsta domstol rivningen, som väntas ske nu i juni.
Beduinerna i Khan al-Ahmar är flyktingar från Negevöknen. Till Västbanken, utanför Jerusalem kom de på 50-talet. Här lever de ett enkelt och traditionellt beduinliv med kameler och getter.
Nu vill israeliska myndigheter flytta beduinerna med hänvisning till att de saknar bygglov och dessutom skulle få en bättre levnadsstandard. Istället ska moderna byggnader för fler bosättare upprättas på den plats Khan al-Ahmar nu ligger.
Den israeliska fredsorganisationen Peace Now kallar planerna för ”ett förverkligande av utnyttjande och ondska” och bland andra Frankrike, England och Italien har protesterat kraftfullt.
Men vare sig internationella eller nationella protester tycks göra någon skillnad.
Beduinerna skulle istället flyttas till en plats nära en soptipp några mil bort. Där skulle de inte ha möjlighet till djurhållning, och kan därmed inte fortsätta att leva på traditionellt vis.
– Att äga och sköta djur är ett levnadssätt för beduiner, att inte ha den möjligheten skulle innebära en stor omställning, säger Matilda Johansson, som varit ekumenisk följeslagare i området. Under den tiden besökte hon byn varje vecka för att följa utvecklingen och försöka ge Khan al-Ahmar internationell uppmärksamhet. Något som tidigare hjälpt byn att skjuta på rivningsbeslutet.
Men nu har Högsta domstolen i Israel till slut bestämt att alla byggnader i byn ska rivas då de inte har byggnadstillstånd.
– Det är fruktansvärt. Inte minst att skolan i Khan al-Ahmar då måste stängas. Beduinerna lever enkelt men de är stolta över sin skola, där över 160 barn mellan 7 och 16 år går, berättar Matilda.
– 30 av eleverna kommer från Khan al-Ahmar, resten från intilliggande byar.
Skolan, som byggdes 2009 av den italienska frivilligorganisationen Terra di Vento, har i dag flera klassrum, ett bibliotek och en datasal. Här finns 14 lärare, samt rektor.
– Lärarna är också väldigt oroliga nu, de vet ju inte vad som ska hända med dem heller, säger Matilda. Om skolan rivs får barnen i hela området väldigt långt till skolan. Kanske måste de ta sig till Jeriko för undervisning.
– Dit är det mellan 15-20 kilometer. Det är för långt, det skulle leda till många avhopp, särskilt bland flickorna, säger Matilda Johansson.
– Det här är ett gammaldags patriarkaliskt samhälle, man vågar helt enkelt inte släppa iväg sina flickor så långt. Då blir de utan skolgång.
Hon berättar om Ecrom, som går i klass nio och drömmer om att bli lärare eller socialarbetare.
– Men rivs skolan får hon säkert hoppa av. Hon är nyförlovad och måste ha tillåtelse från man eller familj för att ta sig långt bort. En lång väg till skolan på Västbanken är förenad med risken att utsättas för våld.
– Man måste också komma ihåg att bland beduinerna finns ingen utbildningstradition. De flesta av flickornas föräldrar är analfabeter, men när barnen börjar gå i skolan, så märker de vilka fördelar det är med utbildning.
Rektorn Halimeh Zahayka har jobbat i skolan i sju år. Matilda beskriver henne som en oerhört driven och engagerad människa, som just begärt, och fått, tillstånd från de palestinska myndigheterna att också starta en tionde klass.
– Dessutom berättade rektorn att skolan inte bara är till för barnen utan också för kvinnorna, som skolan har anordnat en del kurser för.
– Det hela är så sorgligt. Jag hoppas att alla människor ska bli medvetna om vad som pågår. Att tvångsförflytta människor på det här sättet är helt enkelt inte acceptabelt.
Fakta: Beduinstammen Jahalin tvångsförflyttades första gången av israeliska armén efter Israels självständighet 1948.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR