Att låta andra tro åt oss

Hon kunde inte tro att Gud kunde älska en sån som hon, och inte nog med det nu hade hon dessutom gjort Gud besviken. Gud säger att jag ska älska mig själv, men jag hatar ju mig själv”, sa hon.
Och syftade på det Jesus sa när han ­skulle sammanfatta lagen och profeternas budskap: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv” (Luk 10:27).

Kärlekens mäktiga kraft

Kärlek, alltså, det är sammanfattningen av hela lagen. Att tro på kärlekens mäktiga kraft och på att det är värt att älska trots allt. Kärlekens kraft, det är det själva tron handlar om. Och att vi, som skapade till Guds avbilder ska älska vår nästa, såväl som oss själva.
Och så står hon där, som en av alla oss som ibland, eller ganska ofta inte kan höra den där rösten. Guds kärleksfulla röst som viskar ”du är helt okej, du duger, du är min fina unge”, för att en dömande omvärld gång på gång skriker att vi inte duger. Som hatade sig själv när hon åt mat och inte lyckades vara så smal som samhället ville. Röster från reklam, media och mobbare på skolgården som alla tycks vilja tala om för oss att vi har så många fel som måste fixas först, innan vi kan vara älskvärda; saker som ska ­köpas, kilon som ska tappas personligheter som ska ändras. Och då blir till och med Jesus uppmaning att älska sig själv ett krav. Ytterligare ett krav på den långa listan av misslyckanden, som ännu en livsstilscoach eller ­inspirationsföreläsare som talar om för oss att alla kan lyckas, bara vi kämpar lite hårdare, bara vi klistrar på en positiv attityd, bara vi ser de orättvisor vi drabbas av som en låda citroner vi kan göra saft av eller som mirakelberättelser om människor som ”besegrat cancer” - som om det vore en personlig prestation.  
Men vad gör vi när tvivlet vinner? När vi drabbats av helt meningslös och orättvis skit? När vi inte förmår älska vår nästa och än mindre oss själva? Ja, då kanske vi får låta andra tro åt oss.

Ställföreträdande tro

Inom diakonin pratar vi ibland om ställföreträdande tro – att erbjuda sin tro åt en annan och våga bli buren av andras tro. En kvinna jag läste diakonutbildningen tillsammans med förklarade det för mig med bibeltexten om den lame mannen en gång. Hon hade varit utsatt för hemska saker både i barndomen och arbetslivet och som ett resultat varit både utbränd och sjukskriven under långa perioder. Hon hade, likt tonåringen med ätstörningen, svårt att älska sig själv.
Men hon berättade om hur mannen som inte själv kan gå blir buren av andra. De tar till en extrem åtgärd i sin omsorg och firar ner honom till Jesus genom ett hål i taket. När Jesus ser det så helar han mannen. Dina synder är förlåtna, ­säger han, stig upp, ta din bädd och gå hem. Han ställer inga frågor, han kräver ingenting av mannen, han kommenterar inte hans tro. De andras tro räcker. Det var deras tro som bokstavligt talat bar. Och den vetskapen hjälpte min vän.

Ställföreträdande hopp

Johan Cullberg, professor i psykiatri, utvecklade en kristeori där han pratade om ställföreträdande hopp, för att beskriva en viktig del av en själavårdares roll. En människa i svåra situationer i livet förmår nämligen ofta inte att tro, att tänka att allt ska bli bra – och ska kanske inte ens göra det! Sorg har en viktig funktion för oss för att stanna upp och bli kvar i det svåra, allt blir ju inte alltid bra. Då blir det viktigt att veta att hoppet, tron att det kan bli bra, fortfarande finns som ett alternativ. Att någon annan kan tro åt oss. Att någon annan ber för oss. Någon annan som kan hälsa från Gud och berätta att vi duger. En ställföreträdande tro i brist på en egen, det funkade för den lame mannen, och det kan funka för oss.
Gud älskar oss och överger oss aldrig. Vi kan inte bota varandra och lösa alla varandras problem, men vi kan hjälpas åt att tro.

Anna Ardin
diakon