Anders Mellbourn: "Det nya året har börjat oroande"

Det nya året har börjat lika oroande som det förra slutade.  Saudi-arabien har massavrättat oppositionella och brutit diplomatiskt med Iran. I Kina kommer alltfler negativa besked om ekonomin och börserna har rast med dominoeffekter i USA och Europa som följd.

Kanske väntar ett avgör-ande i Mellanöstern mellan de två regionala halvstormakterna.  Saudiarabien framstår som alltmer sårbart och oförutsägbart efter fjolårets tronskifte. Dubbelrollspelet som stöttepelare för USA och västintressen i Mellanöstern och samtidigt finansiär av de extrema fundamentalistiska sunniislamisterna borde inte hålla längre. Målet för Islamiska statens kalifat måste i längden vara att också ta makten i Mecka, alltså i Saudi-arabien självt.

Samtidigt minskar känslorna för den auktoritära diktaturen Saudiarabien i USA, som hoppas att mullornas välde i Iran luckras upp efter det internationella avtalet om Irans kärnkraftsutveckling och att Iran, i grunden mer utvecklat och välutbildat, likt förr skulle kunna bli USA:s främsta partner i regionen.

I detta borde det egentigen ligga i både Saudiarabiens och Irans intresse att bidra till slut på de krig i Syrien och Jemen som de nu föder.  Men risken för ett än värre blodblad är lika sannolik.

Den ekonomiska oron i Kina slår inte bara mot globaliseringens  integrerade världsekonomi utan förstärker i sig den allmänna politiska och sociala osäkerheten i världen.  I Kina självt hotar förstärkt politiskt förtryck och aggressivare framstötar mot grannländerna, när ekonomisk tillväxt inte längre håller befolkningen nöjd och lugn. 

För 15—20 år sedan fanns ännu förhoppningen i västvärlden att Kinas val av marknadsekonomi också skulle leda till politisk demokrati. Så har inte blivit fallet. Demokratisering skulle i dag kunna var en väg till återfunnen hållbar tillväxt. Men det känns blåögt att tro att det skulle ske just nu.    

Demokratin står ju inte heller i hög kurs i den västvärld där vi trodde den var säker. Nationalism och  höger-extremism breder ut sig i Europa. Norden är inget undantag. I Frankrike verkar den nationella fronten vinna störst sympatier av alla enskilda partier. Bland de nya postkommunistiska demokratierna i Centraleuropa är inte längre bara Ungern problemet. Särskilt skrämmande de senaste månaderna är den auktoritära utvecklingen i det för hela Europa så viktiga Polen.

Flyktingströmmar och terrorism har gjort människor i västvärlden rädda. När omvärlden skrämmer och politik och förvaltning inte längre upplevs leverera trygghet och framtidstro, urholkas respekten och engagemanget för demokratin själv. 

I USA har politiken under årtionden lamslagits av allt hårdare partimotsättningar. I höst ska ny president väljas efter en åttaårig, starkt symbolladdad presidentperiod med Barack Obama,  präglad av både vilja till omprövning och insikt om förändrade förutsättningar i omvärlden men också bristande politisk handlingsförmåga. Oppositionspartiet Republikanerna har lyckats med att underblåsa rädsla för framtiden och misstro mot den etablerade politiken så till den grad att dess egna ledande företrädare trängts undan av oprövade och bisarra kandidater som i åsikter inte står de mest högerextrema  i Europa efter.

Och så kan vi konstatera att Sverige och Danmark verkar ha slutat tala med varandra. Inga officiella samtal tycks ha förekommit före det svenska beslutet om  id-kontroller vid Öresund.  Bland alla obehagliga tecken i tiden kan förfall i Norden förefalla perifert. Men om inte den nordiska samordningen kan skötas, varför skulle givna ordningar och strukturer hålla någon annan stans?