Susningen som kan förändra allt

Det är årets vackraste dag. Jag tar en tur med hunden i skogen hemma. Ser till så att stängslen är hela. Tittar över fåren. Lyssnar på naturen. Lövsångaren sjunger. Och grönsångaren. I kuporna jobbar bina för fullt.

Jag lever med och av naturen. Ser och följer årstidernas växlingar som allt färre nuförtiden. Det är växterna, djuren och vädret som styr mina dagar. Hunden är arbetskamraten, ständigt lyssnande, sällan talande. Det är gott om tid för tankar.

Ibland ser jag mina grannar, som blir allt fler när den stadsnära landsbygden omformas till glesa villasamhällen, vandra eller springa på grusvägarna. Ofta med ögonen i marken, mobilen i handen och lurar för öronen. Blinda och döva för allt det vackra runt omkring. Buskskvättan och ladusvalan sjunger för öron som inte längre förmår höra. Humleblomstret och liljekonvaljen blommar för ögon, oförmögna att se.

Och tankarna slås ohjälpligt ihjäl av ett ständigt brusande intag av ljud. Varför ska man lyssna till den försiktiga sången av gärdsmygen, när den senaste Spotify-listan alltid är tillgänglig? Varför ska man låta tankarna vandra, när andra redan tänkt, agerat och producerat prat, musik och ljud så du slipper vandra inåt, i dig själv?

Mitt favoritställe i Bibeln är Första konungabokens beskrivning av när Elia mötte Gud. Gud var vare sig i stormen eller i jordskalvet. För att möta Gud var Elia tvungen att höra den stilla susningen. Den som knappt hörs.

Jag undrar hur många av oss som ännu har förmågan att höra. Visst, vi kan både lyssna och tala, men hör vi när Gud går förbi? Förmår Gud tränga igenom den allt skrikigare informationsmattan som lägger sig över oss? Orkar vi släppa taget om tryggheten i att själva slippa behöva tänka och möta både oss själva och Gud i tystnaden?

 Och hur många gånger förväxlar vi den som talar bäst, högst och är mest populär som förkunnare med det som kanske är Guds riktiga tilltal. Det där försiktiga, nästan viskande, prövande – som får hela jorden att själva på riktigt. Som får tillvaron att ställas på ända.

Nej – det är lugnare att fortsätta med hörlurarna på, ögonen i marken och tankarna i malpåse. Vi fortsätter att leva som vi gör. Allt mer materialism. Allt mer egoism. Allt mer formar vi om det oföränderliga budskapet om Gud, Jesus Kristus och Den helige Ande till något som passar oss. Oavsett om det rör pengar, moral, etik, livsstil eller något annat.

Jag lever som Jag är. Ingen, inte ens Gud, ska komma och påstå att mitt sätt att leva är fel. För det är bara jag, och en progressivt omtolkad Bibel, som är mitt rättesnöre.

Och så vissnar långsamt kristenheten.

Det sker något märkligt i naturen. Aldrig någonsin tidigare har jordens ekosystem hotats på ett sådant sätt. Antalet arter blir allt färre. Men också antalet djur minskar. Människan, satt att bruka och vårda naturen, förbrukar och vanvårdar den. Jagets omättliga behov av mer får konsekvenser.

Det sjunger allt färre lärkor över åkrarna i dag. Men vem bryr sig när öronen är fyllda av annat, ögonen fast förankrade på skärmen och mysmiddagen med god mat och gott vin inom räckhåll.

Vi lider snart inte brist på något annat än tid och tystnad. Tid och tystnad för tankar som är något djupare än vattenpölen efter nattens regn. Tid och tystnad för att lyssna till susningen som kan förändra både dig själv, och världen.

 

Staffan Werme

Kommentera