Måla skylten som pekar mot himlen

Jo tack, med tanke på alla barn och unga som mördas och mördar och explosioner som trasar sönder hem, människor och psyken är det många som ­genomgår ett helvete här omkring. Det ­hinner jag tänka, fast reklamen handlar givetvis om ­något annat. Det är en lågprisvaruhuskedja som vill få mig att konsumera prylar till halloween.

Min vän som jag sover över hos berättar om hur bakgrundsljudet av utryckningsfordonens sirener har ökat om kvällarna. Dessutom är det skotthål i grannporten bredvid där jag växte upp.

Snöboll i rullning

Nyheterna som dykt upp på telefonens skärm dessa höstveckor är som en öppen dörr på vid gavel in till ångesten. Barn och död nämns i samma meningar om och om igen. Krig, terror, hämnd. Det sker på långt håll och nära håll. Lidandet i världen, likt en snöboll i rullning som bara blir tyngre och tyngre.

I en värld som andas och prioriterar kortsiktighet ska jag försöka finna orden om lång­siktigheten.

Hemma i mitt lilla vardagsliv, på den plätt där jag befinner mig, kommer det en söndag i ­november då det är åter dags att predika om evighetshoppet. Det är åter dags att försöka sätta ord på vad det hoppet innebär utan att det blir märkligt, världsfrånvänt, naivt, fullt av gulliga keruber eller stenhårda gator av guld där jag ska behöva bära en vit särk i en oändlighet. I en värld som andas och prioriterar kortsiktighet ska jag försöka finna orden om långsiktigheten. Evigheten. Det eviga nuet med en Gud som finns bortom tid och rum, men även mitt i det där tiden tycks ha stannat eller kanske obarmhärtigt rusat iväg, eller mitt i rummen som blivit söndriga och mörka, trånga och ogästvänliga.

Kortsiktigheten manar till lösningar där barn ska hamna i fängelse, permanenta uppehållstillstånd kapas, förtroenden splittras i angiveri och skiljelinjen mellan ett ”vi” och ”dom” fylls i med allt skarpare konturer. Visioner om något vackrare, hållbarare och medmänskligare har det kämpigt i att ta sig fram i bruset av alla tal om hur ­dåligt alla andra sköter sig.

Outsläcklig ljus

Hur målar kyrkan upp skylten som välkomnar oss till himmelen mitt i allt detta brus? Den himmel som tog vid där vid den död som inte blev slutpunkten, utan vändpunkten. I det som kyrkorna firar varje söndag, uppståndelsen. Att Gud själv gick rakt igenom mörkaste mörker, ­lidande och död, men kom hela vägen igenom och blev ett outsläckligt ljus och hopp, till befrielse och frihet för alla. Det är det djupa och mest vidsträckta hoppet som finns i livet tillsammans med Jesus, och om det finns hopp i det svåraste, ett hopp som lever bortom dödens brutalitet och oåterkallelighet, finns det då inte hopp att frambära i allt?

Det är en pastor som skriver denna krönika, det är lite av min grej att fortsätta tjata om det där trotsiga, livsviktiga hoppet.

Polariseringen sliter sönder, men evighetshoppet fogar samman. ”…ett enda bröd och en enda mänsklighet” är orden jag hämtar ur handboken i stunden av tacksägelse efter att församlingen har tagit emot nattvarden.

Den kristna tron och kyrkan är varken kortsiktig eller privat, den behöver fortsätta att ropa, viska, gestalta och leva ut en enda mänsklighet, i ord och handling. Alla barn behöver bli allas barn för att ingen ska bli utslängd, utestängd ­eller utplånad. Vår blick behöver kalibreras i samklang med Jesus blick för vår värld. Visst vill vi vara med måla den stora skylten som välkomnar oss till himmelen?

Therese Palmqvist
pastor i Leksand