Opinion&Debatt
Debatt

Välkomna oss in i kyrkan precis som vi är – öppna trösklarna i hjärtat

En av mina bästa vänner, en arbetskamrat och forskningsmedarbetare, har ett gravt funktionshinder. Hon föddes med cerebral pares, sitter i rullstol och är beroende av personlig assistent dygnet runt. Hon står mig väldigt nära, inte minst för att vi kan gråta tillsammans. Ibland trillar tårar av sorg, men mestadels är det skrattkramp som utlöser tårarna. När det är dags att söka projektmedel brukar vi alltid kolla vad som finns för "oss stackare". Finns det möjligen någon fond för CP-singlar eller lesbiska mödrar? Och vi skrattar så vi ligger dubbelvikta över tangentbordet. Men bakom skrattet finns förstås allvar.

 

Vi diskuterar de hinder som finns i vår väg. Det är ramper som saknas, hissar som står still och kyrkor vars trösklar är för höga för både henne och mig. Och vi jämför. Hennes annorlundaskap går inte att dölja - på gott och ont. När hon tränger sig fram med sin rullstol är det ingen som undgår att, ja, hon är rullstolsbunden. Funktionshindrad. Eller rullstolsburen, som allt fler lärt sig säga.

Med mig är det annorlunda. Jag kan enkelt dölja min homosexualitet eftersom jag utseendemässigt passerar för en ganska kvinnlig kvinna. Långt ifrån fördomens manhaftiga lesbian. Jag kan välja att inte visa att jag är annorlunda, det kan inte hon. Alla förstår ju att hon inte har valt sitt funktionshinder. Men har jag valt att vara lesbisk? Nej. Skulle jag välja att vara hetero, om jag kunde? Nej, det går inte. Ändå valde jag att leva som heterosexuell under en mycket stor del av mitt liv. Men under alla åren valde jag också bort mitt sanna jag. Idag lever jag som den människa jag hela tiden har varit, som den människa Gud skapade mig till. Nu lever jag mitt liv helt och fullt, tillsammans med en människa jag älskar. Precis som de allra flesta par tar vi ansvar för vår relation och strävar efter att leva i trohet resten av livet.

Min väninna i rullstolen har en diagnos — cerebral pares. Fram till 70-talet hade homosexuella också en diagnos. Att vara homosexuell ansågs vara en sjukdom. Hon har rätt till hjälp för att kompensera för sitt funktionshinder, så långt det är möjligt.

Jag och andra homosexuella behöver inte kompensation, men vi behöver rättigheter i jämlikhetens namn. Båda behöver vi ramper, lägre trösklar och ett välkomnande sinne hos dem vi möter. Också i kyrkan, där trösklarna inte alltid sitter i golvet utan i människors hjärtan. Jag önskar att fler vågade öppna sina sinnen och välkomna Guds skapelse precis sådan som den är — som jag är.

 

 

Nanna Palle

Kommentera

Tack Nanna att du inte gett upp i denna kyrka. Än.

"Jag har alltid känt en dragning till många kvinnor. En tid försökte jag förneka detta och levde också ett tag i en relation med en kvinna. Men eftersom jag kände att jag inte kunde leva ut mig själv, lämnade jag henne och familjen och träffar nu olika kvinnor. Jag tvingas ha den här delen av mitt liv hemlig i kyrkan, men skulle önska att jag kan visa upp mig precis som jag är. Jag är väl också en Guds skapelse, som inte kan hjälpa hur Gud har skapat min sexualitet?"
Varför är det helt utan problem, att som Nanna lura någon att hon vill leva tillsammans med honom och helt utan problem att lämna sin man (och kanske familj) när det heterosexuella livet inte var kul längre?
Varför är det helt fel att göra samma sak, om man känner en dragning till mer än en kvinna?

Kalle, du har bekymmer med din sexualitet och läggning, ser jag. Hur ska du klara det här? Hoppas du känner tillfredsställelse i mötet med dina kvinnor. Och att du har "kul". Om du bor nära Umeå kan jag erbjuda gratis samtal. (Sen undrar jag om du känner Nanna, eftersom du vet att hon lurats och att det inte var kul längre.) Men det kan vi prata om när vi möts. Guds välsignelse över dig, din stackare.

Nanna Palle skriver öppet och ärligt om sin längtan efter att i kyrkan få accepteras som den hon är. Det förtjänar ett bättre bemötande än den märkliga blandning av äpplen och päron signaturen Kalle serverar. Vem har påstått att det är "helt utan problem" att lämna en relation och gå in i en annan? Relationer är komplicerat, oavsett kön. En bra relation präglas av ömsesidig respekt och öppenhet. En relation där någon smyger, ljuger och bedrar den andre bör antingen reformeras eller upplösas. Skillnaden ligger i hjärtat, inte i hur man gör när man älskar med varandra.

Du "Kalle" som ställer djupt personliga frågor till Nanna utan att själv vara öppen med vem du är bör nog fundera på i vilka sammanhang du för fram dina frågor. Jag råder dig att göra det i respektfulla möten i fysiska rum där ni kan mötas på lika villkor.

Nanna har skrivit en fantastiskt bra artikel som inger respekt och som pekar på intressanta jämförelser som är tankeväckande för alla.

Calle. Skämmes !

Kalle
Hur kan du ta dig rätten att kränka Nanna på detta sätt? Vad skulle Jesus ha gjort?

Att vara poly, som du beskriver, är inte samma sak som sexuell läggning. Det finns tre stycken sexuella läggningar. Heterosexualitet, bisexualitet och homosexualitet.
Att vara poly är en livstil, en praktik och en norm.

Att leva som heterosexuell när man är homosexuell är inte ovanligt och detta oftast på grund av hur samhället ser ut. Kyrkan bör istället hjälpa till och uppmuntra människor att leva i sanning med sig själva, som sig själva. Det handlar inte om att "livet inte var kul längre". Det handlar om att börja våga leva i sanning och trohet med hela jaget.

Kalles kommentar har fula personangrepp i sig riktade mot en av vår kyrkas medlemmar. Att påstå att någon lurat någon, tröttnat på är rena personangrepp. Därav tryckte jag på anmälarknappen. Ha åsikter i frågan Kalle kom med dem men sluta komma med personangrepp och kära kyrkoledning tag för en gångs skull och ställ er på dens sida som får fula personangrepp på sig även offentligt eller är det ok att medlemmar i kyrkan som är homosexuella utsätts för smutskastning som att kallas lögnare och än värre!

"Rädsla finns inte i kärleken..." skriver Johannes i sitt första brev. Min erfarenhet är att för många av oss väcks rädslan av det som jag inte känner igen hos mig själv. Bäst är då att lyssna, se och lära känna det som är nytt, annorlunda. Fler och fler vågar detta vad gäller sexuell läggning. Det är stort och glädjande. Men fortfarande finns alltför många som i sin rädsla stänger in, slår och skriker. Dess värre märks just dessa mest. Vi är många, Nanna, som står med dig och alla andra som känner att dom inte får plats i kyrkan. Vi ger oss inte, för kärleken är större än rädslan och Påsken lär oss att kärleken segrar. Vi är på väg, men jag är rädd att vi har ett stycke kvar, rädslans grepp är starkt.

Så bra skrivet Nanna! Vad skönt med någon som vågar vara stolt över sig själv som en Guds skapelse. Det tror jag vi alla skulle vara lite till mans(eller kvinns...). Gud har inte bara skapat mig lesbisk utan även med en tendens till runda former och oerhört starka ben! Att vara lesbisk betyder att jag har förmåga att bli kär i andra kvinnor och i eventuella relationer ta ett exakt lika stort ansvar som de som har förmågan att bli kär i någon av motsatt kön. De runda formerna har för och nackdelar. Miljön påverkar och jag väljer till viss del. Starka ben är bara bra!
Skulle vilja se ett forum där vi gläds över olikheterna och tar till vara dem!

Sidor

FLER NYHETER