Det var en gång ett samfund, som hette Svenska Missionsförbundet. Dess tillkomst var resultatet av en teologisk konflikt. Genom åren blev det fler sådana konflikter. Somliga närmast krusningar på ytan, andra mer allvarliga. Ändå höll medlemmarna och församlingarna ihop. Kongregationalismen, demokratin och kärleken till det gemensamma uppdraget gjorde både sammanhållning och särart möjlig. Hade kyrkokonferensens deltagare vitt skilda åsikter i en fråga, tillsattes ett särskilt utskott eller så fick redaktionsutskottet i uppdrag att om möjligt sy ihop en enande lösning.

En gång föreslogs att samfundets namn borde uttrycka det man faktiskt var: kyrka. Kan tyckas vara en liten fråga, men en ändring skulle innebära, att man övergav ett av många älskat och även offentligt inarbetat begrepp. Synnerligen kontroversiellt, ja så kontroversiellt att kyrkostyrelsen inte kunde enas om att lägga ett förslag. Ett särskilt utskott fick uppdraget att föreslå ett namn. Möjligen fanns där en majoritet för Missionskyrkan i Sverige men hänsynen till SMU:s initialer gjorde att förslaget blev Svenska Missionskyrkan, vilket också blev kyrkokonferensens beslut. Alla blev inte glada. Några få reserverade sig.

Ett av många exempel på fungerande folkrörelsedemokrati. Efter en seriös process avgör röstningen vilket förslag, som vinner. Sen går livet vidare – tillsammans.

På senare år har det införts åsiktstorg, där ombud fått chansen att lägga förslag och skriva på listor som opinionsyttring. Temperaturmätare på stämningen bland ombuden. Framför allt dock en terapeutisk och tidsbesparande funktion. Man har fått säga sitt och förväntas inte begära ordet i plenum. Den stora nackdelen dock: Knappt någon hör motargumenten till den egna ståndpunkten.

Nu har samfundsledningen sen ett par år bestämt sig för att driva konsensus som villkor för beslut. Och visst – det är fint, om beslut kan tas i stor enighet. Dock hade folkrörelserna aldrig kunnat gå i spetsen för demokratiseringen av Sverige, om villkoret hade varit konsensusbeslut. Konflikter är inget självändamål, men de frigör energi, som rätt kanaliserad leder till fördjupad analys och banar väg för förnyelse.

Konsensusprincipen innebär flera olika risker:

1. Om konsensus förutsätter enighet, har status quo automatiskt övertaget. En minoritet, som fruktar förändring, har då vetorätt och kör i praktiken över en majoritet, som vill se en förändring. Konsensuskravet är ett stöd för konservatism.

2. Om konsensus bara förutsätter någorlunda enighet, vad blir då skillnaden mot den praxis som styr(t) folkrörelsedemokrati? Utom kanske att de med avvikande uppfattning inte ens har rätten att reservera sig och på det sättet visa i protokollet att det fanns andra uppfattningar än den segrande?

3. Konsensuskravet riskerar att skapa en försiktigare styrelse, som med vått finger i luften söker utröna hur vinden blåser. Effekten kan bli, att den inte vågar lägga förslag, som den egentligen anser är befogade. Av ren rädsla för att argumentationen och debatten skapar den splittring som konsensusprincipen skulle förhindra. Passiviteten växer; det möjligas konst försnävas. Kravet blir en hämsko på djärva försök att skapa förnyelse, och djärvhet är redan nu tyvärr en bristvara.

Kanske är min oro överdriven. Det är vad jag hoppas – att kyrkoledningen bara lanserat ett nytt begrepp för gammal hederlig folkrörelsedemokrati. Fast vad är då poängen?