Vi lever i en tid där den så kallade nyateistiska – i praktiken antiteistiska – diskursen nått långt utanför den filosofiska fakultetens väggar. Den antiteistiska diskursen ser religionen som roten till allt ont, och något som med alla tillgängliga medel skall bekämpas och utplånas från offentligheten. Retoriken hos världsberömda författare och debattörer, såsom Sam Harris och Richard Dawkins, utmålar alla teister som potentiellt farliga människor med grova vanföreställningar.

Detta paria-paradigm smittar av sig på den offentliga majoritetsdiskursen och riskerar med tiden att inkorporeras i den västerländska samhällshegemonin genom att rida på vågen av den högerpopulistiska trenden av rädslan för ”den andre” (muslimer, och med tiden kanske också judar).

Tisdagen 14 mars såg vi hur EU-domstolen beslutar om utökade befogenheter för arbetsköpare att diktera villkoren för arbetssäljarnas klädsel. Tre dagar senare motionerade Sverigedemokraterna i Västmanland om att inga offentliganställda ska tillåtas att bära kors eller andra religiösa symboler (huvudsjal), med motiveringen att en ateist skulle kunna känna sig illa till mods av att behandlas av en sjuksköterska med ett kors runt halsen.

Vänster, höger, fack och kyrka tiger med undantag för Dagens Elisabeth Sandlund och Vänsterpartiets Rossana Dinamarka som båda från sin egen kant inser det fabulösa med denna utveckling och därmed starkt markerar mot den.

Beror detta på att vänsterns ogillande mot religiösa är så starkt att de väljer att blunda för denna inskränkning av arbetssäljarnas rättigheter? Är högern så högt uppkurad i Svenskt Näringslivs knä nuförtiden att solidariteten med dem går före alla liberala värden? Är kyrkans folk så rädda för slöjbärande muslimer att en möjlighet att ”sätta dessa på plats” väger tyngre än att vi nu lämnar över rätten till näringsliv, kommuner, stat och landsting att tvinga av oss korsen?

Förslag om att förbjuda religiösa symboler är vare sig socialistiska, liberala eller konservativa till sin natur. De är inte demokratiska eller pluralistiska. De är enbart antiteistiska och auktoritära. Om ateister, eller någon annan, har ett problem med att vårdas av en kristen eller annan religiös person, handlar det om en intolerans från den personens sida som inte löses med att den religiösa personen smyger med sin tro. Det löses genom att verka för ett demokratiskt samhälle där olika världsbilder, trosuppfattningar och ideologer kan samsas sida vid sida.

Den gamla statskyrkans försök att tvinga sin världsbild på alla medborgare var dess största misstag. Låt inte antiteisterna återupprepa detta farliga projekt.

P-O Flodström

medlem Vänsterpartiet och Pingst-ffs

Micael Grenholm

författare