Kommentar på Sune Fahlgrens ledare i Sändaren

Sune Fahlgren hade en ledare häromdagen i Equmeniakyrkans tidning Sändaren där han för fram kritik bland annat mot mina insatser i kristenheten. Han anknyter till Adam-Eva-debatten och har den som utgångspunkt för att uttrycka bekymmer över utvecklingen inom evangelikala rörelsen både i Sverige och i USA.

Jag känner ju Sune sedan åttiotalet och jag har faktiskt haft honom som lärare på Örebro Missionsskola. När min pionjärförsamling i Brandbergen ansökte om medlemskap i dåvarande Örebromissionen någon gång kring 1984-85 ansökte jag också om att få bli ordinerad pastor i Örebromissionen. Villkoret var att jag gick en kurs i pastoralteologi på missionsskolan, vilket jag då gjorde, och där Sune var min lärare. (idag finns det nog personer inom EFK som ångrar att man då inte krävde att jag skulle gå fler kurser).

Brukar med intresse läsa hans ledare i Sändaren som jag tycker är intressanta.

Eftersom jag är omnämnd en del i senaste ledaren vill jag kommentera detta.

Sunes ledare är ju en mer övergripande analys av evangelikala rörelsens utveckling, både i USA, delvis England och framförallt Sverige. Att evangelikaler röstar på Trump det är en fråga jag också har ställt. Jag går dock inte in på detta nu, för det har jag redan fått tillräckligt med kritik för. Jag avstår från att kommentera det Sune tar upp om evangelikala rörelsen i USA. Jag tror man måste vara medveten om att den är mycket omfattande och spretig, och man bör vara försiktig med generaliseringar.

Sune skriver att den evangelikala rörelsen i Sverige är i fara. Frågan är ju bara vad som är den evangelikala rörelsen i Sverige. Jag tycker inte att det är särskilt enkelt att urskilja en sådan del av den totala kristenheten. Inom pingströrelsen brukar man ju inte kalla sig för evangelikaler. Det gör man inte heller inom Equmeniakyrkan. Inom EFS finns det en falang som identifierar sig ganska tydligt med evangelikala rörelsen men delar av EFS gör det inte alls. Det är ju framförallt EFK och tidigare Örebromissionen som uttryckt sig som evangelikaler. Jag kan tänka mig att Frälsningsarmén och Alliansmissionen kan vara hyfsat bekväma med ett sådant språkbruk. Och som Sune väl känner till är även EFK idag ett ganska spretigt samfund, där vissa församlingar ligger närmare pingst- och trosrörelsen i teologi och gudstjänststil och vissa församlingar ligger närmare Equmeniakyrkan. En hel del inom EFK är inte heller särskilt bekväma med att kalla sig för evangelikaler. Men trots allt har EFK detta i sitt självförståelsedokument att man är ett evangelikalt samfund. En tolkning kan vara att Sune kritiserar utvecklingen inom EFK, men troligen menar han något vidare än så. Det är svårt att kommentera synpunkten om han inte närmare definierar vad han menar med evangelikala rörelsen.

Sedan skriver Sune att ”Här i Sverige jagar evangelikala ledare som Stefan Swärd avfällingar utifrån en historiskt tunn definition av bibeltrohet”. Att jag gör enstaka amatörmässiga försök att diskutera frikyrkoteologins utveckling, och problematiserar detta, det kanske lite är att ta i att kalla detta för att jaga avfällingar. Att jag har en historiskt tunn definition av bibeltrohet, även där skulle jag behöva en precisering av Sune, för att överhuvud taget kunna kommentera detta, jag vet nu inte riktigt vad han menar.

Det starka sociala engagemanget i evangelikala rörelsen är i fara. Här efterlyser jag någon form av belägg för en sådan kraftig och svepande kritik mot breda grupper av kristna, utan att definiera vilka grupper man åsyftar. Konferenser om kristen nation, där vet jag inte heller vad han åsyftar. Jag har inte varit inblandad i något sådant. Att vi ber för Sverige och ber om väckelse i Sverige det kan ju knappast problematiseras.

Vilka evangelikaler i Sverige som vill begränsa religionsfriheten – även här efterlyser jag tydliga belägg för en så pass allvarlig anklagelse. Jag har svårt att se belägg för att det finns sådana trender, jag blev före jul invald som en av två representanter för svensk frikyrklighet i en av Sveriges Kristna råds arbetsgrupper, nämligen den grupp som ska arbeta med frågan om religionsfrihet. Så om Sune ser sådana tendenser hos mig är han nog ganska ensam i detta, tydligen. Kristna i Sverige kan ju knappast ges skulden för om man ser tendenser till begränsad religionsfrihet i USA.

Sune skriver att evangelikalismen har en tendens att bli ett exkluderande vi. Det skapar ett konspiratoriskt vi och dom-tänkande med låga syften. Sune skriver att: ”Att evangelikaler i Sverige kan vara samma andas barn märks i den nu pågående häxjakten på ”avfälliga” anhängare som inte tror att Adam och Eva var historiska personer. Denna exkluderade kampanj leds av några evangelikala ledare med pastor Stefan Swärd i spetsen. Debatten pågår i Dagen och på sociala medier.”

Detta påstående är för mig fullständigt obegripligt. Det enda jag har gjort är att skriva ett par meningar i en ledare i Världen Idag för någon månad sedan, om vikten av att evangelikal teologi slår vakt om historiciteten i 1 Mos 1-3. Eftersom dessa meningar har blivit så kritiserade av flera teologer och sedan av Pekka Mellergård i Dagen, har jag varit tvungen att försvara mig mot alla denna kritik, framförallt på min blogg.

Att kalla detta för häxjakt och en exkluderande kampanj – det är en helt obegriplig kritik. Att jag skulle bedriva häxjakt på vad Sune kallar för avfälliga anhängare, helt obegripligt. Det enda jag försöker göra är att diskutera vad som kan vara en evangelikal teologisk grundsyn, det har man väl full rätt att göra. Jag har själv fört fram i debatten att jag överväger att sluta kalla mig för evangelikal, för att beteckningen har blivit ganska innehållslös.

Det hotar en allvarlig andlig fara med bl.a. min framfart. Jag bidrar tydligen till att ta död på en andlig rörelse, göra det till varumärke för egna ståndpunkter m.m. Också en mycket allvarlig och svepande kritik som är omöjlig att svara på och kommentera för att den är så vag och insinuant. Jag tycker också att broder Fahlgren grovt överskattar min betydelse.

Min nitiskhet för bibeltrohet ”blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur”. Vad menas? Jag kan hålla med om att jag har en nit för bibeltrohet, men har svårt att se något fel med detta. Men hur detta blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur, det förstår jag inte.

Bidrar inte Sune själv till att tänka vi och dom med denna kraftiga kritik mot kristna som ser sig som evangelikaler? Blir det inte exkluderande? Ska man tolka ledaren som att den här typen av människor och kristna inte är välkomna i Equmeniakyrkan i fortsättningen? Sedan oktober 2009 har ju jag varit pastor i en av Equmeniakyrkans församlingar, en församling med tydlig evangelikal profil och som värnar om bibeltrohet. Menar Sune att vi inte hör hemma i Equmeniakyrkan? Vill han med detta dra gränser och exkludera breda grupper av kristna – är det syftet med ledaren?

Fahlgrens avslutning blir väldigt mästrande. Han skriver:  ”I ett läge med klimathot, flyktingströmmar, populism, terror och andra osäkra förhållanden framstår en offentlig evangelikal ”vi och dom”-agenda – i frågor om skapelseberättelserna, homosexualitet och religionsmöten – som ett enda stort skämt”. Menar Fahlgren med detta att vi i församlingarna inte får ägna oss åt annat än globala världsproblem. Han vet mycket väl att jag mycket ägnar mig åt globala världsproblem  (har bland annat varit på 15 av FN:s globala miljökonferenser senaste 15 åren), jag sitter ju bland annat i Sveriges kristna råds miljö- och klimatgrupp. Det är angeläget men det får ju inte censurera bibelstudier och samtal bland kristna om livets uppkomst, om sexualetik och hur vi ska förhålla oss till andra religioner. Det kan ofta vara viktiga frågor för vanliga kristna. Det ena utesluter inte det andra. Tyvärr styr man ju inte över medias agendor och vad som blir debatterat. Jag tycker nog att jag skriver i en mycket stor bredd av frågor, men ju större frågan är, ju mindre blir den uppmärksammad och omdebatterat – ibland upplever man det på det viset.

Jag kommer fortsätta läsa Sune Fahlgrens ledare med intresse, men jag tycker att den här ledaren var för slarvigt formulerad. Och jag tycker också att det är märkligt att på detta sätta rikta personkritik mot en enskild pastor, som varit verksam i en av Equmeniakyrkans församlingar sedan 2009. Vill gärna ha en förklaring på detta.

http://www.stefansward.se